Lisa L

Plötslig kärlek!

Stella kom mot Miranda med Vera gående tätt i hälarna. Med håret som fladdrade, vickande rumpa och handväskan stadigt i handen kom de fram till Miranda

-        –  Hej Miranda hänger du med i helgen? Frågade Vera.

-        – Nej tyvärr jag måste åka till min mormor, svarade Miranda.

Miranda skulle inte till sin mormor. Det var bara ett påhitt för att hon inte hade någon lust att träffa tjejerna i helgen.

Miranda kände sig fånig som inte sa sanningen till tjejerna men hon orkade inte låtsas vara någon hon inte var. Varför vågade hon inte vara sig själv, hon ville skratta och ha roligt med människor hon gillade. Miranda satt i korridoren i skolan och önskade att engelska läraren bara kunde komma förbi runt hörnet, gå in i klassrummet och säga att det skulle börja någon ny i klassen, hon dagdrömde om det på lektionerna, att det skulle börja någon hon kunde vara sig själv med för en gångs skull.

Göteborg var soligt, knappt ett moln på himmeln, alla kändes väldigt glada och det kändes om en härlig dag men just i den stunden fick hon en boll skjuten på rumpan där hon stod vid fönstret i G korridoren. Hon grimaserade och kollade över vänster axel och fram kom Antonio och Linn, de gick med snabba steg och mörka blickar. Antonio kom fram, tog upp sin fotboll, skrattade och gick sin väg med Linn efter sig. Linn och Antonio var det hemska kärleksparet som hade ett starkt ”övertag” över hela gymnasieskolan, de hade haft ett förhållande sedan 1 år tillbaka men man kände på sig att Antonio snart skulle ta Linns bästa kompis Beatrice istället för så funkade han, byter tjej som han byter strumpor.

 Antonio med sitt blonda hår och blåa ögon kunde nästan få vilken tjej han ville kändes det som men enligt Miranda var han inte hennes typ alls. Linn med hennes långa bruna hår, stora bröst och utstående rumpa kunde också bara höja fingret och få alla killar på skolan efter sig, men Miranda var glad att hon inte var Linn, hon ville inte vara en sådan tjej. Miranda ville vara tuff och mer sig själv, hon ville vara som My i parallell klassen, självsäker och tuff.

-          – Sätt er på era platser allihop, jag väntar bara på att ni ska bli tysta sa läraren.

-          –Och vi väntar bara på att du ska bli sjuk, sa Linus och alla skrattade.

-          –Trevligt, stannar du efter lektionen så tar jag hand om dig då sa läraren med glimten i ögat.

-          – Det jag skulle säga var att vi ska få en ny kille till klassen sa läraren, han heter Gabriel och han kommer redan efter lunch och hälsar på.

Miranda log, det hon hade suttit och dagdrömt om kanske faktiskt kunde hända.

Efter lektionen gick Miranda snabbt ut ur klassrummet, hon små sprang till skåpet med ett leende på läpparna. Allt som hade känts så negativt om skolan blev nu kanske till något positivt för en gång skull, det skulle börja en ny kille i klassen! Miranda stängde skåpet och började gå till matsalen.

I matsalen var det högre ljud än vad det hade varit på länge, alla mumlade väldigt. Miranda gick mot ett tomt bord när hon tagit sin mat, hon bara gick förbi Stella och Vera där de satt vid det ”populära” bordet men det gick inte en minut innan Stella ropade.

-          –Sätt dig här Miranda

-          –Jag hade tänkt sitta själv idag sa Miranda snabbt

-          –Gud var fånig du är sa Vera, vad har flugit i dig

-          –Jag ska ändå inte äta så mycket, så jag ska gå snart sa Miranda och gick sin väg.

Efter lunchen gick alla snabbt in i klassrummet igen för att Gabriel skulle hälsa på, alla satte sig snabbt på sina platser och läraren blev chockad. När alla sitter på sina platser och läraren börjat prata öppnas dörren och in kommer en brunhårig kille med gröna ögon och ca 175 cm lång.

-         – Hej Gabriel, vad roligt att du ville komma och prova på sa läraren

-         –Hej sa Gabriel, kul att jag fick komma! Jag har nästan bestämt mig att jag vill börja på den här skolan

-         – Jätte roligt sa läraren, ta en plats, du kan sätta dig längst ner i klassrummet bredvid Miranda där är det ledigt.

Miranda fick tänka efter snabbt för hon satt nämligen och dräglade på skolbänken. Hon stängde munnen snabbt och torkade bort dräglet med tröjärmen. Gabriel kom emot henne, det var den mest finaste kille Miranda hade sätt. Hon hade aldrig varit så glad över att hennes bänkkompis var sjuk så att platsen bredvid henne faktiskt är ledig. Hon blev helt röd om kinderna, Gabriel kom närmare och närmare och till slut var han framme bredvid henne.

-          – Hej sa Gabriel och sträckte fram handen för att hälsa.

-           –Hej sa Miranda och torkade handen på låret innan hon snabbt tog upp den och nuddade Gabriels hand.

-          –Vad heter du sa Gabriel.

-          –Jag heter Miranda svarade hon tillbaka.

Hela lektionen satt Miranda och kollade var 5 sekund åt höger där Gabriel satt. De började pratade med varandra och Miranda hade aldrig förut skrattat så mycket någon gång, de gick snabbt sedan kändes det som att Miranda hade känt Gabriel i hela sitt liv. Hon fick nypa sig själv för att se så att hon inte drömde. Klockan var 13.15 och det var 3 timmar kvar tills dagen var slut. Under Resten av dagen pratade Gabriel knappt med någon annan än Miranda, resten av klassen var lite irriterade men Miranda var lyckligare än någonsin. Miranda fick efter den korta tiden hon känt Gabriel räkna ihop allt han hade berättat om sig själv. Hon kände någon konstig känsla i hela kroppen, något hon aldrig känt förut någonsin. Helt plötsligt hade hon glömt tjejerna, Linn Och Antonio paret som styrde hela skolan. Hon hade bara en sak på hjärnan, Gabriel! Kunde det hända.

Hon var kär. 

Evelina Ö

En riktig (o)vän

SMACK! lät det när boken träffade Isaks smala ansikte samtidigt som hela klassen började gapskratta. Isak lyfte den lilla handen mot det smala ansiktet samtidigt som han vände sig om för att kolla varifrån boken kom. Filip, såklart.

Filip tittade tillbaka på Isak med sina bruna ögon och sitt rufsiga bruna hår. Han var nöjd. Allt var under hans kontroll, allt var lugnt. Isak flyttade blicken till Viggo men när deras ögon möttes kollade Viggo direkt ner i golvet. Isak visste att han skämdes för att han inte vågade säga emot Filip. Viggo är Filips bästa vän, men är egentligen inte alls lik honom.

Isak går längst ner i den högra delen av klassrummet och sätter sig på en av de slitna halvtrasiga bänkarna. Skolan har inte särskilt mycket pengar och har därför inte brytt sig om att köpa in varken nya bänkar eller liva upp de gråa klassrummen med lite ny färg, som för övrigt målades för säkert 30 år sedan. Det är en väldigt gammal skola.

    

Det Isak tycker bäst om med platsen nere i hörnet är att han kan ha uppsikt över klassen. Han lägger märke till saker som ingen ser. T.ex. som när Sara och Lisa skickar lappar till varandra under bänkarna när det är prov. Eller när William sitter och målar i sitt anteckningsblock. Hans bilder skulle lätt kunna jämföras med proffs. Men det vet ju förstås ingen annan än Isak om.

Isak lägger även märke till när folk inte är sig själva, eller när de försöker vara tuffa för att få andras respekt, Filips för det mesta. Men faktum är att Isak har märkt att det är Filip som egentligen spelar. Alla försöker impa på honom för att få hans respekt och för att få vara kompis med honom, men egentligen är det tvärtom. Det är Filip som försöker impa på dem genom att vara på Isak. Han är egentligen inte alls så tuff och självsäker som han är i skolan, Isak har sett att det finns en annan, mjukare Filip, utanför skolan.

En gång efter innebandyträningen skulle Isak gå till biblioteket för att låna en bok om förintelsen, och precis innan han skulle svänga höger och gå in genom dörrarna såg han Filip komma gående på andra sidan gatan och gick nyfiket efter. Han gick efter honom förbi Saigon och stannade av en ren reflex när han såg Filip gå in på det gamla ålderdomshemmet. Han följde efter in till uppehållsrummet där han såg Filip sätta sig bredvid en äldre dam. Damen sken upp när hon såg Filip och de började direkt prata och skratta tillsammans. Isak såg hur snäll han var mot damen, som förmodligen var hans farmor eller mormor. De satt där och fikade och skrattade i timmar och Filip var inte alls tuff som han är i skolan, han var gullig och snäll. Man såg att han verkligen älskade henne och brydde sig om henne.

När läraren kommer in i klassrummet väntar han på att klassen ska lugna ner sig. Han har inget speciellt bra tålamod och skriker därför efter ett tag ut till eleverna; ”Var tysta och sätt er ner!”. Det är en ganska stökig klass och det tar ett tag innan alla lugnat ner sig. Men när det väl blir tyst berättar läraren att de ska börja på ett projekt som han kallar för ”Etikstudier”. De ska arbeta två och två och sedan redovisa genom att skriva en uppsats tillsammans. Läraren tänker lotta paren och börjar med att skriva allas namn på lappar. Isak hoppas att han kommer hamna tillsammans med Viggo. Han vet att han är den enda av killarna i klassen som aldrig skulle kunna göra honom illa på något sätt. Även om han är Filips bästa vän så gör aldrig Viggo något, han står bara bredvid och övervakar det hela och Isak vet att Viggo egentligen inte tycker att det Filip gör är okej. Han har bara inte tillräckligt stort självförtroende och mod för att säga ifrån.

Men Isaks önskan går inte i uppfyllelse idag, han hamnar tillsammans med Filip och hela klassen får höra hur besviken och arg Filip är. Han nästan skriker ut; ”aldrig att jag jobbar med den loosern, jag jobbar hellre själv.” Isak blir såklart väldigt ledsen när han hör de orden, även om de inte kommer som en chock.

Läraren svarar; ”Skärp dig Filip, gå iväg och jobba nu.”

Isak och Filip sätter sig i biblioteket för att börja på arbetet men Filip sätter sig i ett hörn med sin mobil och Isak får börja själv. Efter ett tag tar Isak mod till sig och säger:

-       - Jag vet att du inte är dig själv i skolan.

-       - Vad snackar du om? svarar Filip med en arg ton.

-      - Jag såg dig på ålderdomshemmet för några veckor sedan. Var det din farmor?

Nu blev Filip tyst men svarade efter någon minut med blicken fäst i golvet:

-       - Min pappa lämnade mig och min mamma för 2 år sedan. Han stack till USA eller nåt, han sa inte ens vart han skulle. För 5 månader sedan fick mamma cancer, hon bor på sjukhuset för det mesta nu. Farmor är den enda jag har kvar…

När det är fem minuter kvar på lektionen går de tillbaka in till klassrummet. Isak sätter sig på sin vanliga plats längst ner i hörnet men direkt när Isak har satt sig ner känner han något som slår med en duns på hans axel och sedan landar på golvet med ett SMACK. Han är van vid att sådant här händer och reagerar först inte. Därför blir han väldigt förvånad när han hör Filip säga: ”Gustav sluta, Isak är med oss nu.” Hela klassen stannar upp under några sekunder som känns som en hel evighet och kollar förvånat på när Filip går och sätter sig bredvid Isak.

Isak förstår inte riktigt vad det är som händer, men han är glad att Filip har förstått att ingen är perfekt och att det alltid finns folk som bryr sig om en, oavsett allt dumt man gjort och gör. Nu vet Filip att han inte behöver vara ensam mer, och Isak vet att han aldrig mer kommer bli mobbad i skolan.

Agnes O

Vem som helst kan överraska

– Hur började det?

– Det började som en helt vanlig morgon. Jag steg upp ur sängen, gick in i badrummet och tog en kall dusch. Efter duschen tog jag på mig de kläderna som jag omsorgsfullt valt ut flera dagar innan. En svart luvtröja och ett par jeans. Jag sminkade mig och packade ner det som jag behövde för att klara av den dagen. 

När jag väl kom till skolan så var allt precis som vanligt. Det var ytterst obehagligt och ingen av de i skolan visste vad som skulle ske. Ingen utom jag, och allt var planerat in i minsta lilla detalj. Det som var speciellt med den här morgonen var att jag för första gången i mitt liv kände att jag hade makt, och just då hade jag makt över allt.

Väl inne i klassrummet var det full rulle. Alla gick runt och pratade med varandra. Men det konstiga var att ingenting av det de sade var av värde. Det som de sade var skumma internskämt och ord som endast fanns där för utfyllnad. Allt för att undvika den pinsamma tystnaden, den tystnad som vi alla gör vad som helst för att undvika. Det är det som vi omedvetet, men samtidigt medvetet, gör i skolan. Pratar med sina bästa vänner om samtalsämnen som egentligen inte finns.

Jag är en omtyckt människa. Folk har alltid haft lätt att fatta tycke för mig. Men jag har dock aldrig förstått varför. Men vad spelar det för roll? Folk får tycka om mig. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Efter så många år av gullande och daltande med folk har jag fått nog. Jag må vara kort och blond men jag måste faktiskt inte vara blåst och snäll för det. Man kan göra saker även fast man är liten och blond. Man behöver inte vara man för att överraska.

Jag borde varit nervös men konstigt nog var jag inte det. Jag kände mig lugn och sansad. Jag gick från mina klasskamrater till en korridor där jag aldrig varit i tidigare. Det var där det skulle ske. Jag skulle bara vänta till rätt tillfälle. Jag gömde mig bakom några skåp och väntade. Det var då det skulle ske. Jag var bara några minuter från det som jag så länge väntat på. Jag skulle göra stordåd.

Min hand trevade i min ficka på den stora svarta luvtröjan. Där låg den. Jag tog upp den och tittade på den länge. Efter några minuter då jag ännu en gång beskådat varenda millimeter av revolvern så var det dags. Jag satte upp mitt hår i en hästsvans och drog långsamt upp den svarta luvan och höll ett stadigt grepp om revolvern i min högra hand i min ficka. Sedan började jag gå långsamt i korridoren. Plötsligt såg jag en tjej som jag aldrig sett förut. Jag gick fram till henne.

– Vet du var sal D7 ligger?

– Sal D7 ligger två korridorer bort.

Mer hann hon inte säga. Jag tog ett djupt andetag och greppet om revolvern hårdnade. Jag förde upp min hand och siktade noggrant. Sedan lät jag mitt finger långsamt pressa avtryckaren. Skottet träffade henne i axeln. Hon skrek. Hela jag började skaka. Jag hade inte varit beredd på en sådan rejäl smäll. Jag förde tillbaka revolvern i fickan och började springa medan handen höll hårt om revolvern.

Vid det tillfället var jag medveten om att jag hade fem kulor kvar. En lärare som hört smällen och skriket kom springande och skrek i panik ”Klara, vad har hänt?”.

Av ren reflex sköt jag ett skott mot honom, men jag missade. Jag försökte skjuta igen, och kulan träffade mitt i prick. Han föll ihop. Jag hörde hans intensiva andetag. Han led, jag såg det på honom. Han låg där och förblödde. Men det förtjänade han. Han är människa, alla människor förtjänar död. För det är det som är vårt öde och mål. Inte sant?

– Vad hände när polisen kom?

– De såg mig med revolvern bad mig att följa med dem.

– Kämpade du inte emot?

– Varför skulle jag? Jag var ju klar.

– Klockan är 13:24. Närvarande är advokat Robert Henningsson och kriminalinspektör Anita Stenstrand. Den misstänkta är Klara Bergdahl. Förhöret avslutas.

Celine B

                                           Jag ville ju bara ge något tillbaka

Jag vet varför det hände. Ingen annan visste, förutom jag. Jag hade känt det på mig, något skulle brista, där och då. Och där stod Hon nu. Med en lampa i handen och blod på fingrarna från den krossade glaskulan tittade Hon förvånat på Olivia, och sedan på mig men hade också ett uttryck som om Hon var lättad över det. Som om Hon hade tänkt på det förut. Olivia tittade tillbaka på Henne, och för första gången någonsin såg Olivia skräckslagen ut. Nej, nu ljög jag. Jag kommer ihåg när hon fick sin första utskällning av vår idrottslärare Jan. Hon blev utskälld inför hela skolgården för att ha sagt något elakt till henne. Ingen hörde vad Olivia sa förutom Hon och Jan, men Jan blev helt röd i ansiktet. Jag kommer ihåg att vår klass fick ett besök av skolkuratorn efter det. Kuratorn pratade om mobbing och hur det kan växa fram om ingen står upp och vågar gå emot det. Det var tyvärr ingen i vår klass som ställde sig upp mot mobbing. Någonsin.  Olivias ansiktsuttryck påminde mig idag om hur hon sett ut den dagen på skolgården. Det var dödstyst i klassrummet, och man kunde nästan inte höra Olivia viska förtvivlat

”Du är ju dum i huvet… Du slog mig… Du... Slog… Du… Slog mig..”

Dagen hade varit helt normal. Eller ja, vad som nu räknas som en normal dag i vår klass. Första lektionen var matte. När läraren ropade upp oss la han vant märke till att mer än hälften var frånvarande, och efter ca 15 min kom de flesta indroppandes med de vanliga ursäkterna- ”bussen var sen”, eller: ”Det finns så himla många trappor på den här skolan och jag är inte så himla vältränad. Skaffa hiss”. Eller den mest vanliga: ”Klockan på skolgården går ju fel. Man är ju dömd att komma försent, är den här skolan så fattig att man inte kan köpa nya klockor?”  Klassiker.

Men vi som faktiskt ville jobba satt lydigt med näsan i matteboken. Hon satt bredvid mig, som vanligt, längst fram tillsammans med Sanna, Albin och Marcus; eller ”Macke med svetten” som Olivia och resten kallat honom. Dumt va? Det rimmar ju inte ens. Men de är så underkompetenta att de själva inte märker det. Så hur kommer det sig att Olivia och resten av de underkompetenta fick styra skolan?

För att vi lät dem. Det var något med Henne den dagen. Hon såg trött ut och räknade inte lika fort som Hon brukade. Jag kände mig skyldig att visa att jag brydde mig om Henne, efter allt Hon gjort för mig, som Hon fortfarande gjorde. Hon var till och med anledningen till att jag fått det betyg jag fick. Jag ville ge någonting tillbaka.

”Hur är det?” Hon log tillbaka halvhjärtat, men svarade ändå

”Jag är utmattad. Min syster kunde inte sova i natt så jag fick prata henne till söms”.

Jag älskade Hennes svar. Det var som att vi två delade en hemlighet, som bara vi visste om.  Hon, jag och hennes syster. Vi avbröts av Olivias höga röst som kommenterade att matteläraren hade förvånansvärt snygga byxor idag, och att den där nya frillan verkligen passade till hans stora näsa. Alla brast i skratt, men matteläraren blev helt röd i ansiktet. Han ursäktade sig och sa att kan glömt ett papper i arbetsrummet, och flydde iväg från lektionen. Olivia kunde få den störste att känna sig som en myra.

”Jag fattar inte hur hon vågar säga nåt sånt. Vad gjorde hennes föräldrar för fel när hon växte upp?” sa Hon till mig.

”Ey, Olivia! De snackar om dig här.” sa Hannes.

Olivia tittade på oss.

”Vad vill ni?”

Hade det varit en vanlig dag hade vi tittat ner i bänken, fortsatt jobba och låtsas som att inget hänt.  Som vanligt. Men Hon hade tankarna på något annat.

”Håll käften. Allihop. Jag kan inte koncentrera mig. Så håll käften.”

”Oj. Nu är du väl lite grov i munnen, lillen.” Olivia tittade utmanande på Henne, och spänningen byggdes i klassrummet. Alla tittade på dem. Ingen var van att någon sa emot Olivia.

”Olivia, vissa av oss vill faktiskt lära oss nåt. Alla kan ju inte jobba på McDonalds och flippa burgare resten av våra liv, eller hur? Gå härifrån.”, sa Hon, och tittade tillbaka i matteboken igen. Vi var osäkra allesammans. Vi visste inte hur vi skulle reagera.

”Men lilla gumman. Tittar man på din släkttavla är det väl exakt det du kommer göra. I alla fall din syster. Om hon ens klarar av det.” Olivia hade slagit på en nerv som ingen i klassen visste fanns förutom jag, Hon och Olivia. Ingen kunde gissa vad som skulle ske.

Alla bara satt och hånade Henne som att det var vilken dag som helst.

”Olivia, seriöst. Inte nu.”

”Nej, juste!”, sa Olivia. ”Det är ju en hemlighet, va? Oopps. Jag skulle ju aldrig låta någon veta att hon är CP, du kan lita på mig.”

”Kalla inte min syster för CP. ”

”Fast då skulle jag ju ljuga. Så nu förstår ni tjejer,” fortsatte Olivia. ”Nu förstår ni varför jag alltid säger att vi har ett miffo i klassen. Äpplet faller inte långt från trädet.” sa Olivia tittandes på Henne.

PANG.

Helt plötsligt blev allt tyst. Till och med Jocke och killarna hade käften stängd för en gång skull.

Och där stod jag. Med en lampa i handen och blod på fingrarna från den krossade glaskulan tittandes på Olivia, sedan på Henne ställde jag ner lampan, gick fram till Henne, frågade om hon var okej.

”Vad har du gjort?” frågade Hon mig.

Hon tittade på Olivia, där huvudet redan börjat droppa blod, sedan tillbaka på mig. Jag ville förklara. Jag ville säga att det bara brast, jag kunde inte höra på när Olivia pratade om Hennes syster. Jag visste hur Hennes syster var. Jag ville försvara henne. Men det som kom fram var:

”Jag ville ju bara ge något tillbaka.”

”jag tror att du gjort nog.” sa Hon. Jag visste då att det var min sista chans att återgälda allt Hon någonsin gjort för mig.