Celine B

                                           Jag ville ju bara ge något tillbaka

Jag vet varför det hände. Ingen annan visste, förutom jag. Jag hade känt det på mig, något skulle brista, där och då. Och där stod Hon nu. Med en lampa i handen och blod på fingrarna från den krossade glaskulan tittade Hon förvånat på Olivia, och sedan på mig men hade också ett uttryck som om Hon var lättad över det. Som om Hon hade tänkt på det förut. Olivia tittade tillbaka på Henne, och för första gången någonsin såg Olivia skräckslagen ut. Nej, nu ljög jag. Jag kommer ihåg när hon fick sin första utskällning av vår idrottslärare Jan. Hon blev utskälld inför hela skolgården för att ha sagt något elakt till henne. Ingen hörde vad Olivia sa förutom Hon och Jan, men Jan blev helt röd i ansiktet. Jag kommer ihåg att vår klass fick ett besök av skolkuratorn efter det. Kuratorn pratade om mobbing och hur det kan växa fram om ingen står upp och vågar gå emot det. Det var tyvärr ingen i vår klass som ställde sig upp mot mobbing. Någonsin.  Olivias ansiktsuttryck påminde mig idag om hur hon sett ut den dagen på skolgården. Det var dödstyst i klassrummet, och man kunde nästan inte höra Olivia viska förtvivlat

”Du är ju dum i huvet… Du slog mig… Du... Slog… Du… Slog mig..”

Dagen hade varit helt normal. Eller ja, vad som nu räknas som en normal dag i vår klass. Första lektionen var matte. När läraren ropade upp oss la han vant märke till att mer än hälften var frånvarande, och efter ca 15 min kom de flesta indroppandes med de vanliga ursäkterna- ”bussen var sen”, eller: ”Det finns så himla många trappor på den här skolan och jag är inte så himla vältränad. Skaffa hiss”. Eller den mest vanliga: ”Klockan på skolgården går ju fel. Man är ju dömd att komma försent, är den här skolan så fattig att man inte kan köpa nya klockor?”  Klassiker.

Men vi som faktiskt ville jobba satt lydigt med näsan i matteboken. Hon satt bredvid mig, som vanligt, längst fram tillsammans med Sanna, Albin och Marcus; eller ”Macke med svetten” som Olivia och resten kallat honom. Dumt va? Det rimmar ju inte ens. Men de är så underkompetenta att de själva inte märker det. Så hur kommer det sig att Olivia och resten av de underkompetenta fick styra skolan?

För att vi lät dem. Det var något med Henne den dagen. Hon såg trött ut och räknade inte lika fort som Hon brukade. Jag kände mig skyldig att visa att jag brydde mig om Henne, efter allt Hon gjort för mig, som Hon fortfarande gjorde. Hon var till och med anledningen till att jag fått det betyg jag fick. Jag ville ge någonting tillbaka.

”Hur är det?” Hon log tillbaka halvhjärtat, men svarade ändå

”Jag är utmattad. Min syster kunde inte sova i natt så jag fick prata henne till söms”.

Jag älskade Hennes svar. Det var som att vi två delade en hemlighet, som bara vi visste om.  Hon, jag och hennes syster. Vi avbröts av Olivias höga röst som kommenterade att matteläraren hade förvånansvärt snygga byxor idag, och att den där nya frillan verkligen passade till hans stora näsa. Alla brast i skratt, men matteläraren blev helt röd i ansiktet. Han ursäktade sig och sa att kan glömt ett papper i arbetsrummet, och flydde iväg från lektionen. Olivia kunde få den störste att känna sig som en myra.

”Jag fattar inte hur hon vågar säga nåt sånt. Vad gjorde hennes föräldrar för fel när hon växte upp?” sa Hon till mig.

”Ey, Olivia! De snackar om dig här.” sa Hannes.

Olivia tittade på oss.

”Vad vill ni?”

Hade det varit en vanlig dag hade vi tittat ner i bänken, fortsatt jobba och låtsas som att inget hänt.  Som vanligt. Men Hon hade tankarna på något annat.

”Håll käften. Allihop. Jag kan inte koncentrera mig. Så håll käften.”

”Oj. Nu är du väl lite grov i munnen, lillen.” Olivia tittade utmanande på Henne, och spänningen byggdes i klassrummet. Alla tittade på dem. Ingen var van att någon sa emot Olivia.

”Olivia, vissa av oss vill faktiskt lära oss nåt. Alla kan ju inte jobba på McDonalds och flippa burgare resten av våra liv, eller hur? Gå härifrån.”, sa Hon, och tittade tillbaka i matteboken igen. Vi var osäkra allesammans. Vi visste inte hur vi skulle reagera.

”Men lilla gumman. Tittar man på din släkttavla är det väl exakt det du kommer göra. I alla fall din syster. Om hon ens klarar av det.” Olivia hade slagit på en nerv som ingen i klassen visste fanns förutom jag, Hon och Olivia. Ingen kunde gissa vad som skulle ske.

Alla bara satt och hånade Henne som att det var vilken dag som helst.

”Olivia, seriöst. Inte nu.”

”Nej, juste!”, sa Olivia. ”Det är ju en hemlighet, va? Oopps. Jag skulle ju aldrig låta någon veta att hon är CP, du kan lita på mig.”

”Kalla inte min syster för CP. ”

”Fast då skulle jag ju ljuga. Så nu förstår ni tjejer,” fortsatte Olivia. ”Nu förstår ni varför jag alltid säger att vi har ett miffo i klassen. Äpplet faller inte långt från trädet.” sa Olivia tittandes på Henne.

PANG.

Helt plötsligt blev allt tyst. Till och med Jocke och killarna hade käften stängd för en gång skull.

Och där stod jag. Med en lampa i handen och blod på fingrarna från den krossade glaskulan tittandes på Olivia, sedan på Henne ställde jag ner lampan, gick fram till Henne, frågade om hon var okej.

”Vad har du gjort?” frågade Hon mig.

Hon tittade på Olivia, där huvudet redan börjat droppa blod, sedan tillbaka på mig. Jag ville förklara. Jag ville säga att det bara brast, jag kunde inte höra på när Olivia pratade om Hennes syster. Jag visste hur Hennes syster var. Jag ville försvara henne. Men det som kom fram var:

”Jag ville ju bara ge något tillbaka.”

”jag tror att du gjort nog.” sa Hon. Jag visste då att det var min sista chans att återgälda allt Hon någonsin gjort för mig.