Linnéa S

En ny vän 

Josefin ställde ner juiceglaset med en smäll och slängde en blick på klockan. Tio i nio. Självklart, nu blev hon tvungen att springa till skolan också.

Hon drog snabbt på sig jackan och skorna innan hon skyndade ut i decemberkylan.

När hon äntligen kom fram till skolan, stelfrusen och lite sen, precis som vanligt, skyndade hon upp till klassrummet och gled tyst ner vid sin bänk längst bak i klassrummet.

De första minuterna av historielektionen lyssnade hon faktisk, men fokuset försvann snabbt när hon märkte att det satt en ny tjej ett par bänkar fram. Hon hade långt brunt hår och en skinnjacka på sig, vilket var allt Josefin kunde se för tillfället, men strax efter det märkte hon något som inte verkade stämma.

I den nya tjejens hår satt det ett tuggummi inkletat, i höjd med hennes skulderblad ungefär. Hon verkade inte ha märkt något än, men Josefin såg att Sebastian och Hannes satt bakom henne och försökte hålla sig för skratt.

Josefin himlade bara med ögonen och tänkte att det här var så himla typiskt dem två.

Efter lektionen satt den nya tjejen själv på en bänk, och det var uppenbart att hon inte märkt tuggummit än. Josefin gick fram till henne och påpekade tuggummit, varpå den nya tjejen brast ut i gråt.

Josefin kollade sig lite omkring medan hon tänkte på vad hon skulle göra nu, hon var inte van vid att handskas med andras gråt än sin egen. Till sist satte hon sig i alla fall ner bredvid den nya tjejen, och när hon äntligen lugnade ner sig förklarade tjejen att hon hette Mimmi och att hon inte fattade varför sådant här alltid skulle hända just henne. Josefin sa att hon förstod henne, för det brukade vara henne detta hände.

Efter den dagen blev dem bara närmare och närmare vänner, och det var ofta Josefin bara stannade upp och tänkte på hur lyckligt lottad hon var att Mimmi just börjat i just hennes klass, för hade hon inte gjort det hade hon varit precis lika ensam som förut, och det hade kanske Mimmi också varit för den delen.

Allt flöt på bra, och det verkade som att varken Sebastian eller Hannes inte brydde sig så värst mycket om varken Josefin eller Mimmi, och dem fick vara ifred. Visst var dem lite utfrysta, men det var dem båda redan vana vid och brydde sig inte så värsta mycket.

Saker fortsatta såhär, tills Josefin en kväll fick ett lite småstressat samtal av Mimmi.

-”Hallå?”, Mimmi lät upprörd på andra sidan telefonen.

-”Hej Mimmi, har det hänt något eller?”, frågade Josefin och blev lite orolig.

-”Ja, eller typ. Sebastian var utanför mitt hus nyss. Jag tror han har klottrat på vår dörr..”

-”Va? Varför skulle han göra det?”

-”Jo, jag har inte berättat det här än, men för ett tag sen så frågade han typ om vi kunde bli tillsammans…”

-”Tillsammans? Går ni i trean eller? Dessutom trodde jag han ogillade dig, du vet med tanke på hela tuggummiincidenten?” sa Josefin och kände hur hon blev lite arg på Mimmi för att hon inte berättat det här än.

-”Jo , det trodde jag också, men han hävdar att det var Hannes som gjorde det där, och sa att han inte hade nått att göra med det…”

-”Tro inte på honom Mimmi, han ljuger bara hoppas jag att du förstår. Vad han än är vill ha ska du inte ge till honom”, sa Josefin, som trots allt gått i samma klass som honom sen ettan och kände honom för väl.

-”Klart jag förstår att han ljuger, därför jag sa nej, och jag trodde det var det, men tydligen inte…”

Josefin suckade. Det här var så typiskt. Dem sa inte mycket mer och samtalet dog snabbt ut, men dagen efter märkte dem att det här inte var över än.

Över hela Mimmis skåp var det fullt med klotter, precis likadant som hon sett på sin ytterdörr dagen innan. Några meter bort stod Sebastian och Hannes och flinade, precis det flinet Josefin sett tusen gånger innan när dem gjort något efterblivet, precis som dem gjort nu.

Vanligtvis hade Josefin flippat ut och skrikit åt dem, samtidigt som dem bara skrattat åt henne och gått iväg, men nu var det som att något ändrats.

När dem andra sakerna hade hänt hade hon alltid varit ensam och då hade hon känt behovet att stå upp för sig själv genom att bli arg, vilket var exakt det dem ville att hon skulle göra, men nu tog hon bara sin väska och drog med sig Mimmi därifrån, medans Hannes och Sebastian stirrade efter dem, det var inte alls vad dem ville skulle hända.

Det var som att Mimmi gav Josefin nytt självförtroende, bara genom att vara där, och kanske är det så det känns, när man hittat en äkta vän.