Agnes O

Vem som helst kan överraska

– Hur började det?

– Det började som en helt vanlig morgon. Jag steg upp ur sängen, gick in i badrummet och tog en kall dusch. Efter duschen tog jag på mig de kläderna som jag omsorgsfullt valt ut flera dagar innan. En svart luvtröja och ett par jeans. Jag sminkade mig och packade ner det som jag behövde för att klara av den dagen. 

När jag väl kom till skolan så var allt precis som vanligt. Det var ytterst obehagligt och ingen av de i skolan visste vad som skulle ske. Ingen utom jag, och allt var planerat in i minsta lilla detalj. Det som var speciellt med den här morgonen var att jag för första gången i mitt liv kände att jag hade makt, och just då hade jag makt över allt.

Väl inne i klassrummet var det full rulle. Alla gick runt och pratade med varandra. Men det konstiga var att ingenting av det de sade var av värde. Det som de sade var skumma internskämt och ord som endast fanns där för utfyllnad. Allt för att undvika den pinsamma tystnaden, den tystnad som vi alla gör vad som helst för att undvika. Det är det som vi omedvetet, men samtidigt medvetet, gör i skolan. Pratar med sina bästa vänner om samtalsämnen som egentligen inte finns.

Jag är en omtyckt människa. Folk har alltid haft lätt att fatta tycke för mig. Men jag har dock aldrig förstått varför. Men vad spelar det för roll? Folk får tycka om mig. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Efter så många år av gullande och daltande med folk har jag fått nog. Jag må vara kort och blond men jag måste faktiskt inte vara blåst och snäll för det. Man kan göra saker även fast man är liten och blond. Man behöver inte vara man för att överraska.

Jag borde varit nervös men konstigt nog var jag inte det. Jag kände mig lugn och sansad. Jag gick från mina klasskamrater till en korridor där jag aldrig varit i tidigare. Det var där det skulle ske. Jag skulle bara vänta till rätt tillfälle. Jag gömde mig bakom några skåp och väntade. Det var då det skulle ske. Jag var bara några minuter från det som jag så länge väntat på. Jag skulle göra stordåd.

Min hand trevade i min ficka på den stora svarta luvtröjan. Där låg den. Jag tog upp den och tittade på den länge. Efter några minuter då jag ännu en gång beskådat varenda millimeter av revolvern så var det dags. Jag satte upp mitt hår i en hästsvans och drog långsamt upp den svarta luvan och höll ett stadigt grepp om revolvern i min högra hand i min ficka. Sedan började jag gå långsamt i korridoren. Plötsligt såg jag en tjej som jag aldrig sett förut. Jag gick fram till henne.

– Vet du var sal D7 ligger?

– Sal D7 ligger två korridorer bort.

Mer hann hon inte säga. Jag tog ett djupt andetag och greppet om revolvern hårdnade. Jag förde upp min hand och siktade noggrant. Sedan lät jag mitt finger långsamt pressa avtryckaren. Skottet träffade henne i axeln. Hon skrek. Hela jag började skaka. Jag hade inte varit beredd på en sådan rejäl smäll. Jag förde tillbaka revolvern i fickan och började springa medan handen höll hårt om revolvern.

Vid det tillfället var jag medveten om att jag hade fem kulor kvar. En lärare som hört smällen och skriket kom springande och skrek i panik ”Klara, vad har hänt?”.

Av ren reflex sköt jag ett skott mot honom, men jag missade. Jag försökte skjuta igen, och kulan träffade mitt i prick. Han föll ihop. Jag hörde hans intensiva andetag. Han led, jag såg det på honom. Han låg där och förblödde. Men det förtjänade han. Han är människa, alla människor förtjänar död. För det är det som är vårt öde och mål. Inte sant?

– Vad hände när polisen kom?

– De såg mig med revolvern bad mig att följa med dem.

– Kämpade du inte emot?

– Varför skulle jag? Jag var ju klar.

– Klockan är 13:24. Närvarande är advokat Robert Henningsson och kriminalinspektör Anita Stenstrand. Den misstänkta är Klara Bergdahl. Förhöret avslutas.