Zina H

En sen kväll i skolan

Regnet smattrade på fönsterrutorna och Matilda satt som vanligt och bet på sin penna. Det var en mörk och regnig höstkväll. När man tittade ut kunde man knappt ens se konturerna på träden för att det var kolsvart. Denna kväll satt jag och Matilda, som alltid har prydligt fixat hår som aldrig verkar kunna bli varken platt eller rufsigt utan alltid ligger perfekt, kvar i skolan för att göra klart de sista uppgifterna på vårt grupparbete.

Vi fastnade på den sista frågan och tar istället en paus för att låta våra hjärnor vila och börjar som vi brukar prata om personer vi känner. Vi börjar med Sofia. Jag tycker att hon alltid tror att hon är något, med sina dyra kläder som hon gärna berättar för alla hur mycket hon betalat för. Matilda håller med. Matilda stör sig även på hur Sofia alltid tror att hon är så mogen för att hon har äldre kompisar. Jag håller med.

Vi övergår sedan med att prata om Jonathan som är med i samma redovisningsgrupp och som skulle hjälpt oss med det sista inför redovisningen men helt plötsligt blev sjuk vilket vi båda tycker verkar lite konstigt eftersom han mått bra ända tills vi slutade men det är väl typiskt killarna i våran klass att..” Jag hinner inte avsluta meningen förrän Matilda hyschar till att jag ska vara tyst och sätter sig blixt stilla.

 När det blir knäpptyst hör vi någon som kommer gående i korridoren mot oss som även har nycklar på sig och vi båda tittar på varandra med rädslan i blicken. Vår första tanke, är det vaktmästaren? Vem annars skulle komma till skolan så här sent på kvällen?

Just då knackar det på dörren och de hör en röst som frågar om det är någon där. Ingen av oss svarar personen, han öppnar dörren och vår rädsla stiger ännu mer. Jag känner hur hjärtat börjar dunka snabbare när en person kliver in där vi sitter. Jag ser inte vem det är först för jag vågar inte kolla men känner sedan igen rösten som frågar vad vi gör. Jag tittar upp och till min förvåning står Jonathan där. Jag kan nu andas ut och hjärtat slår i sin vanliga takt igen.

Jag och Matilda ropar i kör med stor lättnad: Vad bra att det bara var du, vi trodde det var vaktmästaren. ”Jag mår bättre nu sa han” och slog sig ned bredvid mig. ”Jag förstår att ni blev rädda, ni har väl hört ryktena om honom? fortsatte han.

Vi började diskutera ryktena och Matilda berättade att det sägs att han slog ihjäl sina barn med en stor och sylvass spade. ”Jag har hört att han ibland sover på skolan”. ”Jonathan säger att han har ett rum som ingen vet om”. Där gömmer han sin fru som försökte lämna honom efter alla stryptag han gett henne. ”Usch vad hemskt” säger jag och ryser till.

Vi återgår till vårt arbete och Jonathan kommer på vad vi ska svara och nu är arbetet snart klart.

Då när han precis ska börja skriva hör vi hur det är något som låter utifrån, som någon gräver eller något. Vi undrar på vad det är och springer snabbt genom det alldeles ny städade klassrummet, fram till fönstret. Vi hade rätt när vi tyckte att det lät som att någon gräver för det var exakt det vi såg någon stå på skolgården och gör. Det man såg var en ficklampa och något blankt som blänkte till av ficklampans ljus när det kom i kontakt med föremålet. Det som vi precis pratat om spelades upp i mitt huvud som är film och jag tänkte direkt att det vi pratat om stämde och vi nu hade detta som ett bevis mot vad han håller på med. Det såg ut som att han grävde ner en påse som vi direkt tänkte att det låg ett lik i.

Vi vände bort blicken från det immiga fönstret som orsakats av det kyliga vädret och började diskutera vad man kunde göra, skulle vi ringa polisen? Springa ner och smyga på honom?

Vi skulle precis ta upp telefonen och ringa polisen när vi hör någon komma närmare dörren med nycklar som skramlar i takt med personens fotsteg. Jag drog efter andan och satt helt stilla med uppsträckt rygg. Mitt hjärta slog hårt, det kändes som det skulle hoppa ur bröstet på mig. Kallsvetten rann längs min panna och jag rörde mig inte ur fläcken.

En man med svart stripigt hår och blekt ansikte klev in genom dörren och stirrade på oss med sin kalla blick som att vi var några utomjordingar. Det var den man vi är mest rädda för, nämligen vaktmästaren. Vi fortsätter att stirra och mina händer börjar darra som asplöv. Tillslut släpper han blicken och börjar le. Jag kan då slappna av och ser hur mina händer får åter sin färg.

Han ser förvånad ut och frågar vad vi gör på skolan såhär sent och inte hemma. Vi svarar till en början väldigt kort på det han frågar eftersom det är väldigt stelt efter det vi tror ha sett han gjort. Jonathan slänger ur sig allvarligt: vad var det du grävde ner? Han svarar ”att det var en påse med kompost som skulle förmultna till jord”. Sen frågade han vad vi trodde det var och ”vi svarade att du har en del rykten. Vaktmästaren berättade att han har känt av att alla sagt saker om mig för att jag får så sneda blickar fast jag inte gjort något. Matilda frågar om han har några barn för att dubbelkolla att det han säger stämmer.

Han berättar att hans fru och två barn dog i en bilolycka för tre år sedan och att han har det väldigt ensamt nu med gråten i halsen och glansiga ögon. Jag blir nästan rörd själv och känner skam för att vi pratat om honom utan att veta hur hans situation egentligen var. Jag börjar tänka hur jag själv skulle känna om det var jag som blev utsatt för det. Vi frågar honom hur man mår och erkänner att vi trodde på ryktena och ber så mycket om ursäkt. Han säger att han är glad att vi tror på hans version av det hela trots alla rykten som spridit sig.

Vaktmästaren ser att vi håller på med grupparbete och berättar att han var lärare innan hans familj omkom. ”Då med all sorg orkade jag inte jobba kvar på grund av min depression” sade han. Han frågade om vi behövde någon hjälp och vi sa alla ja samtidigt.

Vi blev klara med arbetet och imorgon väntade redovisningen. Matilda kollar ut och ser att vädret lugnat sig och det nu skulle gå att ta sig hem. Vi ber vaktmästaren om ursäkt ännu en gång och säger till honom att vi ska ändra på ryktena så det blir som det verkligen är. Efter det här tänker jag inte gå efter rykten igen.