Alexandra B

Allt som betyder något

 

*PANG*  

Som en blixt från en klar himmel så sprang det skräckslagna elever runt i korridorerna, bort från eleven med den svarta pistolen i sin skakande hand.

Det var som att jag kunde höra skriken från en mils avstånd och det sände rysningar längs ryggraden på alla som bevittnade det hela.

Alla sprang såklart inte, en del låg på marken och försökte skydda huvudet med händerna och försökte att intala sig att det på något sätt skulle hjälpa dem.

Andra stod på sina knän runt gärningsmannen och bad för sina liv, men större delen av eleverna sprang för sina liv.

Den elev som höll pistolen i sina händer var tom i blicken och svettig i ansiktet.

Det var som att han hade stängt av allting en människa kan känna.

Det som var så olustigt med det hela var just att han såg precis ut som en av oss, en helt vanlig människa.

Det kan vara lätt att inbilla sig att en person som ska kunna göra något sånt här ska vara gammal och ful, och inte alls som en själv.

*PANG*

Hördes det ännu en gång genom de bleka korridorerna, och ännu en gång hördes det fler panikslagna skrik, men den här gången var det inget ekande spring genom skolan.

Utan nu stod allting stilla, och som om ett kallt moln av dyster så spreds det en ryslig känsla genom varenda kropp, genom varenda liten hörna i skolan.

Nu låg det en kropp på golvet, med en blodpöl rund huvudet.

Allting kändes kallt och obehagligt, varenda en i skolan stod still.

och lite längre ifrån blodpölen så hörde vi när killen med pistolen sa:

”om ni tror att ni inte ska få dö idag så tror ni fel, ni kommer inte ut här ifrån”

”ni ska få känna på hur det är att dö, som jag har dött varje dag i den här skolan.”

Efter att en elev sprang där ifrån så började alla springa, skott efter skott kunde höras och dunsar efter dunsar hördes efter kropparna som föll livlöst i golvet.

Det var som att allting gick i slow-motion, att alla försökte tränga sig ut före de andra i rädslan om att dö innan.

Det ända jag kunde höra var pulsen pumpa i mina egna öron, medans alla samtidigt hörde killen med pistolen skratta lite längre bort.

Och hur det hördes högre och högre ju fler personer runt om som ramlade ihop runt en.

Paniken går inte att beskriva, det är som att hela kroppen gick på autopilot.

Man tänker inte utan kroppen bara rör sig själv.

Jag kommer ihåg att det var en hand som klämde till mig i armen, jag vände mig om för att kolla vad det var.

Då mötte jag blicken med min kompis Sara som jag är barndomsvän med, hon tittade mig iskallt i ögonen innan hon också föll ihop på marken, och blev sedan trampad på som om hon inte vore någonting annat än smuts.

Det var ingen som märkte att hon bara låg där livlöst med blod sipprande i bakhuvudet, alla var för upptagna med att springa därifrån efter att de hade förstått att vi inte kom någonstans.

Flera elever hade sprungit in i klassrum, i hopp om att vara skyddad.

Men som en lieman så gick han in i vart ända klassrum och sköt, bara för att sedan ladda om och göra samma sak igen.

Hans svarta kängor slog i marken som ett slag i ansiktet varje gång han tog ett steg.

Och ju längre tid det gick, desto mer verkligt blev det att jag skulle dö.

”Ni kanske undrar varför vi har visat er den här filmen, och det vi vill försöka visa här är att detta är vad mobbing kan leda till.”

”Det här kära elever,  är ett klassiskt fall på vad som kan hända om en elev blir för utsatt under skoltid.”