Lovisa K

Låt mig vara

Jag drog ut på en suck då jag såg alla människor utanför den lilla skolan.

Det såg inte ut som om någon hade gått in än. Men det förstås, det var ändå ganska långt kvar innan de flesta började och efter som solen lös hade ingen något emot att stanna ute. Vissa vände sina blickar emot mig då jag gick mellan människorna mot entrédörrarna. Jag gillade inte riktigt när folk såg på mig. Gillade inte tanken på vad folk kunde tänka.

Vi hade just börjat på gymnasiet, jag och min klass. Igår faktiskt. Så det var flera där som jag knappt kunde namnet på. Jag gissade på att de inte kände till mitt namn heller. Om de inte kände till mitt namn, då kunde de väl ändå inte känna till vad som hade hänt, eller?

Vissa jag hade börjat med kände jag ju sen förut. Som Max och Sally.  Det hade blivit känt direkt att de hade blivit ett par under sommaren. Vi som redan kände dem var inte förvånade. Hela förra terminen hade man sett hur de höll på och tittade på varandra.

När jag kom upp till våran korridor var det första man såg, eller hörde, Sally och de flesta i hennes gamla gäng och Max. Det verkade som om hon hade värvat några nya personer att ha runt sig också.

Jag hade inte sagt mycket den dagen. Ingen hade heller sagt något till mig, vilket jag ändå var tacksam för. För det enda jag väntade mig att få var frågor. Men när den första frågan kom efter lunchen var det inte den fråga jag väntat mig.

­­”Ska du med?” Jag såg förvånat upp och mötte Amandas blick. Eller ja, jag tror det var hon som hette Amanda. Det var i alla fall bara hon som hade färgat hår. Det var inte precis svårt att lägga märke till hennes röda färg.

”Vad?” Sa jag rätt förvånat över att hon frågade mig.

”Ja? Sally tänkte ta med några till klippan. Ska du med?”

Jag tror jag bara satt och stirrade på henne ett tag innan jag nickade tvekande. Hon gav mig ett leende tillbaka.

Jag visste inte riktigt varför jag sagt ja till att följa med. För när vi väl var vid klippan, som inte var långt ifrån varken skolan eller hamnen, satt jag bara där på en stor sten långt bort ifrån de andra och stirrade ut över havet. Helt och hållet försjunken i tankar. Bortsett från båten jag hade varit tvungen att åka i morse hade jag inte varit vid havet på hela sommaren sen… sen… Ja sen hon försvann. Jag hade blivit rädd för det, tror jag. Eller bara försiktig. Vilket var synd. Jag saknade att kunna älska havet. Nu var det bara något stort som gjort något hemskt. Nått stort och hemskt som jag ändå på ett sätt ville tillbaka till. Lag svalde och såg ner på den gråa hårda marken. Att vara nära det igen hade fått mig att tänka mer än jag ville. Jag ville inte minnas. Hur mycket jag tyckt om vattnet innan olyckan. Hur mycket jag saknade henne.

”Hur mår hon?” Jag tittade förvånat upp då jag hörde det tydligare än jag hört det andra som de pratat om.

Det var Sally som hade yttrat sig. Men alla satt nu vända och tittade på mig där jag satt.

”Vem?” Frågade jag lågt.

”Vem tror du, din mamma såklart.”

Jag drog tyst på mig. Varför frågade hon det? Det var ingen tvekan om att Sally visste.

”Uhm… Ja… ”Började jag lågt men jag kom av mig direkt och jag såg ner igen.

”Jag hörde att det var hennes fel,” fortsatte Sally. ”Hon kallade sig öbo men kunde inte hantera sin egen båt.”

”Sluta,” mumlade jag lågt.

Jag visste inte riktigt vad Sally hade hört. Men det verkade som om hon trodde att allt hade varit mammas fel. Eller så gjorde hon bara så för att vara elak. Hon hade väl inte kunnat hacka på någon ordentligt på hela sommaren.

”Vad ska jag sluta med?” Frågade Sally och hon såg på mig med ett brett leende.

”Du vet inte… Prata inte om henne.” Sa jag lågt.

”Jag vet nog mer än du tror att jag vet. Men jag tror att det var hennes eget fel. Hon borde ha vetat bättre.”

”Nej. Du vet inte. Du har ingen rätt att…”

”Ska du stoppa mig från att säga vad jag vill?” Sa hon med ett leende. ”Jag kan lova dig att många här tror som jag.”

Jag svalde tyst. Många gjorde nog det. Det var det som var hemskt. Det var så många som gick runt och tyckte min mamma var den som orsakat sin egen död.

”Håll käften!” Jag hade ställt mig upp istället för att sitta på min sten efter att i flera minuter hört Sally mala på om min mamma, om min familj. Hon hade sagt saker som hon inte ens borde veta om. Men med tanke på blickarna jag då och då fått av Max var det ingen tvekan om att han var den som hade gett henne all information.

”Ursäkta?” Sa Sally efter ett tag och hon såg förvånat på mig. Hon eller någon annan hade väl inte väntat sig att jag någon gång skulle säga till. Det var emot deras bild av mig.

”Du har ingen rätt att sitta här och… och snacka skit!  Håll tyst!” Sa jag högt. Hon bara stirrade på mig.

”Jag vill inte att du prata om mig. Eller henne. Eller min familj. Låt mig vara!” Jag skakade på huvudet och vände mig sedan för att gå därifrån. Ett stort hål att öppnats inom mig igen. Som när jag fått veta att de hade hittat henne i vattnet. Jag hade ändå lyckats fylla igen det hålet. Delvis. Sally hade öppnat det igen redan från början när hon nämnde henne. Jag hade ändå lyckats hålla mig från tårar där borta. Nu när jag gick därifrån kändes det inte dumt att släppa det och låta de tysta tårarna rinna ner för mina kinder.

Jag ryckte till då jag hörde henne bakom mig.

”Hej?” Med en snabb handrörelse hade jag torkat bort det värsta ifrån mina kinder och jag vände sakta huvudet emot henne.

”Hej,” sa jag lågt och jag svalde sedan lätt. Amanda. Hon satte sig bredvid mig i gräset. Jag hade satt mig med ryggen lutad emot skolbyggnaden. Vid kanten. Lite avskilt så jag kunde vara själv. Vi satt tyst en stund.

”Din mamma, hon drunknade?” Frågade hon lågt. Jag kunde bara sucka och sedan nicka tyst.

”Det var inte hennes fel, eller hur?” Fortsatte hon sedan lågt. Jag satt bara tyst igen ett tag.

”Jag vet inte.” Mumlade jag lågt fram. Vilket var sant. Jag visste inte. Ingen visste. För ingen hade varit med och kunnat sett det.

”Hon. Vi vet inte men hon var ute med båten under natten. Vi sov.”

”Oh.”  Sa Amanda lågt. Vi blev sedan tysta båda två, igen. Jag stirrade fortfarande rakt fram men jag kunde se i ögonvrån hur Amanda satt och tittade på mig. Hon såg aningen orolig ut. Inget konstigt. Skulle jag också vara. Jag kände snart hur hon tyst tog min hand utan att säga något. Efter en stund fick jag ändå ett svagt litet leende på läpparna.
”Tack.”