Plötslig kärlek!
Stella kom mot Miranda med Vera gående tätt i hälarna. Med
håret som fladdrade, vickande rumpa och handväskan stadigt i handen kom de fram
till Miranda
- – Hej Miranda hänger du med i helgen? Frågade
Vera.
- – Nej tyvärr jag måste åka till min mormor,
svarade Miranda.
Miranda skulle inte till sin mormor. Det var bara ett påhitt
för att hon inte hade någon lust att träffa tjejerna i helgen.
Miranda kände sig fånig som inte sa sanningen till tjejerna
men hon orkade inte låtsas vara någon hon inte var. Varför vågade hon inte vara
sig själv, hon ville skratta och ha roligt med människor hon gillade. Miranda
satt i korridoren i skolan och önskade att engelska läraren bara kunde komma
förbi runt hörnet, gå in i klassrummet och säga att det skulle börja någon ny i
klassen, hon dagdrömde om det på lektionerna, att det skulle börja någon hon
kunde vara sig själv med för en gångs skull.
Göteborg var soligt, knappt ett moln på himmeln, alla kändes
väldigt glada och det kändes om en härlig dag men just i den stunden fick hon
en boll skjuten på rumpan där hon stod vid fönstret i G korridoren. Hon grimaserade
och kollade över vänster axel och fram kom Antonio och Linn, de gick med snabba
steg och mörka blickar. Antonio kom fram, tog upp sin fotboll, skrattade och
gick sin väg med Linn efter sig. Linn och Antonio var det hemska kärleksparet
som hade ett starkt ”övertag” över hela gymnasieskolan, de hade haft ett
förhållande sedan 1 år tillbaka men man kände på sig att Antonio snart skulle ta
Linns bästa kompis Beatrice istället för så funkade han, byter tjej som han
byter strumpor.
Antonio med sitt
blonda hår och blåa ögon kunde nästan få vilken tjej han ville kändes det som
men enligt Miranda var han inte hennes typ alls. Linn med hennes långa bruna
hår, stora bröst och utstående rumpa kunde också bara höja fingret och få alla
killar på skolan efter sig, men Miranda var glad att hon inte var Linn, hon
ville inte vara en sådan tjej. Miranda ville vara tuff och mer sig själv, hon
ville vara som My i parallell klassen, självsäker och tuff.
- – Sätt er på era platser allihop, jag väntar bara
på att ni ska bli tysta sa läraren.
- –Och vi väntar bara på att du ska bli sjuk, sa
Linus och alla skrattade.
- –Trevligt, stannar du efter lektionen så tar jag
hand om dig då sa läraren med glimten i ögat.
- – Det jag skulle säga var att vi ska få en ny
kille till klassen sa läraren, han heter Gabriel och han kommer redan efter
lunch och hälsar på.
Miranda log, det hon hade suttit och dagdrömt om kanske
faktiskt kunde hända.
Efter lektionen gick Miranda snabbt ut ur klassrummet, hon
små sprang till skåpet med ett leende på läpparna. Allt som hade känts så
negativt om skolan blev nu kanske till något positivt för en gång skull, det
skulle börja en ny kille i klassen! Miranda stängde skåpet och började gå till
matsalen.
I matsalen var det högre ljud än vad det hade varit på
länge, alla mumlade väldigt. Miranda gick mot ett tomt bord när hon tagit sin
mat, hon bara gick förbi Stella och Vera där de satt vid det ”populära” bordet
men det gick inte en minut innan Stella ropade.
- –Sätt dig här Miranda
- –Jag hade tänkt sitta själv idag sa Miranda
snabbt
- –Gud var fånig du är sa Vera, vad har flugit i
dig
- –Jag ska ändå inte äta så mycket, så jag ska gå
snart sa Miranda och gick sin väg.
Efter lunchen gick alla snabbt in i klassrummet igen för att
Gabriel skulle hälsa på, alla satte sig snabbt på sina platser och läraren blev
chockad. När alla sitter på sina platser och läraren börjat prata öppnas dörren
och in kommer en brunhårig kille med gröna ögon och ca 175 cm lång.
- – Hej Gabriel, vad roligt att du ville komma och
prova på sa läraren
- –Hej sa Gabriel, kul att jag fick komma! Jag har
nästan bestämt mig att jag vill börja på den här skolan
- – Jätte roligt sa läraren, ta en plats, du kan
sätta dig längst ner i klassrummet bredvid Miranda där är det ledigt.
Miranda fick tänka efter snabbt för hon satt nämligen och
dräglade på skolbänken. Hon stängde munnen snabbt och torkade bort dräglet med
tröjärmen. Gabriel kom emot henne, det var den mest finaste kille Miranda hade
sätt. Hon hade aldrig varit så glad över att hennes bänkkompis var sjuk så att platsen
bredvid henne faktiskt är ledig. Hon blev helt röd om kinderna, Gabriel kom
närmare och närmare och till slut var han framme bredvid henne.
- – Hej sa Gabriel och sträckte fram handen för att
hälsa.
- –Hej sa Miranda och torkade handen på låret innan
hon snabbt tog upp den och nuddade Gabriels hand.
- –Vad heter du sa Gabriel.
- –Jag heter Miranda svarade hon tillbaka.
Hela lektionen satt Miranda och kollade var 5 sekund åt
höger där Gabriel satt. De började pratade med varandra och Miranda hade aldrig
förut skrattat så mycket någon gång, de gick snabbt sedan kändes det som att
Miranda hade känt Gabriel i hela sitt liv. Hon fick nypa sig själv för att se
så att hon inte drömde. Klockan var 13.15 och det var 3 timmar kvar tills dagen
var slut. Under Resten av dagen pratade Gabriel knappt med någon annan än
Miranda, resten av klassen var lite irriterade men Miranda var lyckligare än
någonsin. Miranda fick efter den korta tiden hon känt Gabriel räkna ihop allt
han hade berättat om sig själv. Hon kände någon konstig känsla i hela kroppen,
något hon aldrig känt förut någonsin. Helt plötsligt hade hon glömt tjejerna,
Linn Och Antonio paret som styrde hela skolan. Hon hade bara en sak på hjärnan,
Gabriel! Kunde det hända.
Hon var kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar