Elin Andersson

Det slog henne

Jag är så himla tråkig. I 14 långa år har jag levt och har alltid varit likadan. Brunt långt hår, lugg, en liten glugg mellan framtänderna, en smal och slank kropp, normalt vältränad, ordinära kläder… Jag skulle kunna räkna upp massor av saker om mig själv, men inget skulle vara intressant att veta. Ibland önskar jag att jag var någon annan. Nej inte bara ibland, hela tiden. Jämt. Jag är inte utanför, jag har mina vänner i skolan och jag blir bjuden på lika många fester som de flesta andra. Jag har förstås fotbollslaget också och alla de lagkamrater som man spenderar ganska mycket tid med på cuper, matcher och andra event.

    Att kalla mig populär är att ta i, visst jag pratar väl lite med de som anses ”coola”, men de är inga nära vänner till mig.

    Det är just det som är det värsta - jag har egentligen inget att klaga på. Vad skulle jag säga? Jag har ju vänner, jag är inte ful, mina tänder är inte skeva, jag luktar inte svett, det går bra i skolan, jag är helt okej på fotboll och mina föräldrar är inte alkoholister.

Jag borde vara glad och tacksam för det jag har, men det går inte när man är så normal som jag är.

Den lilla skolan ser likadan ut som den alltid har gjort. Det enda som förändrats sedan det att jag började på lekis, när jag var sex år, är dörrarna på den stora byggnaden. De var röda minns jag, nu är de svarta. Den lilla byggnaden, av de två som skolan består av, har alltid sett ut så som den gör, även denna måndag morgon. Den mörkgröna fasaden borde nog ha målats om för flera år sedan. Mellan de två dörrar som leder till klass åtta och klass nio har färgen tragiskt börjat flagna bort. Innanför den högra dörren, den med en nia på, står alla i klassen runt Linus och Emma och diskuterar festen som var i helgen. Alla utom Emilia och Christopher förstås, som sitter på en träbänk några meter längre bort ifrån de andra. De är alltid ensamma, själva med varandra, säger aldrig något, de bara sitter där tysta och fåniga. De söker sig kanske till varandra bara för att slippa vara helt ensamma. Det kanske är skönt att aldrig känna att man faktiskt behöver prata jämt.

    Jag går och ställer mig i klungan av mina klasskamrater och lyssnar på allt vad de har att säga om det som hände i helgen. Sara har tydligen varit så full att hon däckat inne på Malins toalett och spydde ner deras badrumsmatta. Många runtomkring mig står och skrattar åt Saras roliga berättelse om hur hon sedan tar sig hem med hjälp från en kille som hon just träffat och hur hon nästan spydde i hans knä. Jag skrattar inte. Jag tycker bara att det är tragiskt hur många i min klass som faktiskt söp sig fulla varje helg för att visa sig mogna och populära inför de andra i klassen, att man var tvungen att göra så drastiska saker bara för att få sin tid i rampljuset.

    Jag var aldrig på någon fest hemma hos Malin i helgen. Jag sa att jag ”inte kunde”, för jag visste att det aldrig slutade bra. Dessutom dricker jag inte, visst jag har väl smakat någon gång, men det var mest för att det var sådant grupptryck, helst av allt låter jag bli.

-Var du hos Malin i helgen? frågade Simon. Jag hoppar till, jag hade inte märkt att någon stod där bakom min högra axel. Jag känner att Simons blåa ögon var fästa vid mig som om de väntade på ett svar, att han faktiskt var intresserad av att veta. Jag vänder huvudet och kollar tillbaka på honom, på hans korta bruna hår som bortsett från en liten hårslinga ur luggen ligger perfekt tillfixad. Jag känner för att fixa till det, men det skulle bara kännas fel, vi känner ju inte varandra så jättebra egentligen. Hans lilla näsa är något sned, den är ytterst lite vriden åt höger, det var första gången som jag lade märke till det. Det är fint, passar honom på något vis, som om den kompletterar det resterande, perfekta ansiktet. Han spänner de starkt markerade käkbenen och rynkar på ögonbrynen lite grann, som om han är lite obekväm. Jag inser snabbt att jag inte har svarat på hans fråga och förstår att det var därför.

-Ehm, oj, eh nej det var jag inte, jag, eh. Jag eh… kunde inte! svarar jag och vrider lite på mig. Varför kan jag aldrig stå stilla när jag ljuger? Jag kunde egentligen i helgen, jag var faktiskt bara hemma och kollade på TV. Jag ville inte för jag tycker bara att alla de där festerna är patetiska.

-Jaha, jag fick inte för morsan när hon fick reda på att jag röker. Har för fan utegångsförbud i en månad.

    Jag vet inte vad jag ska svara. ”Rätt åt dig” kanske inte är så passande, men det är det jag känner för att säga.

-Jaha, svarar jag kort.

    Simon ser lite snopen ut, som om han hade förväntat sig att jag skulle skratta eller hylla honom, som de flesta andra i klassen antagligen skulle gjort, för att han är så ”himla cool” och röker. Istället står jag bara där och väntar på att han ska säga något mer, men han har tydligen inget vettigt nog att säga, så han vänder på sig och går.

Alla i klassen är i full färd med att klä på sig sina jackor och att packa ihop väskorna, redo för helgen, i det lilla rummet med träbänkarna i.

-Vad fan har du på dig? frågar Emma blyga Christopher spydigt.

-V-v-v-va vadå då? stammar Christopher osäkert fram.

    Hela klassen har redan avbrutit alla de diskussioner och samtal som tidigare fyllt rummet med ljud för att höra vad Emma har att komma med här näst.

-Ja, den där tröjan. Förstår du inte hur brutalt jävla ful den är? Den sitter ju hur tajt som helst! Du ser ju för fan ut som en jävla bög!

    Usch, jag känner för att spy. Jag skulle vilja gå fram och slå Emma så hårt att hon inte finns mer. Jag skulle vilja klippa av henne allt det långa, blonda håret som hon så noggrant alltid kammar efter idrotten. Jag skulle vilja få henne att blöda ur den lilla, perfekta näsan, ner på den där onödigt dyra, vita blusen. Att hon ens kommer på tanken att gå på Christopher som aldrig har gjort henne något ont och som aldrig någonsin tänkt tanken på att hoppa på henne. Hur kan hon sedan komma och bestämma vad som ser gay ut eller inte? Vad han har på sig har hon inte med att göra. Inte ens om det varit en tröja med små, fluffiga nallebjörnar på skulle hon haft något att säga till om. Det är hans val vad han vill ha på sig.

-Eh, jag vet inte. svarar Christopher och jag kan se hur ont de där orden gjorde. Jag kan riktigt se hur varenda, lilla stavelse var som en käftsmäll i ansiktet för honom.

-Hahaha, jävla retard, sa Emma och gick tillbaka till Linus för att prata om något som de ska göra i helgen.

    Alla börjar återgå till det som de höll på med tidigare, som om inget har hänt. Vad är det för fel på dem? Var det bara jag som hörde, eller är alla så dumma att de inte ens bryr sig? Ja kan inte låta bli, jag måste. Snabbt springer jag fram och ger Emma ett hårt slag rakt i ansiktet. Jag bryr mig i stunden inte för vad det kan få för konsekvenser, men hon verkade ju uppenbarligen inte heller bry sig om vilka konsekvenser hennes ord kan få i Christophers liv. Kvickt plockar jag upp min väska från golvet och rusar ut genom den högra dörren med en nia på.

I 14 långa år har jag gått och trott att jag var för normal. Jag har trott att jag endast fungerat som en utfyllnad av alla människor i världen, aldrig speciell eller annorlunda som bara funnits för att. Egentligen är jag annorlunda, för jag bryr mig. Det många andra inte vågar inse eller vågar göra något åt, eller faktiskt bara är för dumma för att inse, har jag insett för länge sedan. Det kanske inte alltid märks utanpå men jag vet att det är så det ligger till. Jag är en tänkare som förstår och vågar ändra mina åsikter utan någon annans godkännande. Alla måste inte tycka likadant som jag, så länge de andra verkligen står för vad de tycker, men att 27 personer i en klass tycker att det Emma gör är okej är ju orimligt.

    Att jag har långt, brunt hår, lugg, en glugg mellan framtänderna, är normalt vältränad och ordinärt klädd spelar ingen roll, för jag kommer alltid stå för det jag tycker.