Två dagar senare
Jag vaknade upp på det lilla sjukhuset en liten bit utanför Jönköping,
jag tror aldrig att jag någonsin varit så förvirrad som jag var just då. Jag
kollade i den lilla spegeln som låg bredvid sjukhussängen och såg att jag
faktiskt såg ganska mycket ut som jag alltid gjort, ett ganska intetsägande
utseende, en look som passar på det flesta med mitt halvlånga hår och mitt lite
lätt finniga ansikte. Min lilla iakttagelse avbröts när en sjuksköterska kom in
i rummet med en bricka med en tveksam, halvsvettig ostmacka på.
”God morgon!” sade hon med en så glad röst att det nästan
gjorde ont i öronen. ”Vilken trevlig dag att vakna upp på.” Jag var alldeles
för förvirrad för att kunna förstå det roliga. Så istället för att skratta
frågade jag med en halvotrevlig ton: ”Vad gör jag här?” Sjuksköterskan ställde
ner brickan bredvid min säng och blev väldigt snabbt mycket seriösare. ”Du var
med om en olycka och du har varit medvetslös i cirka två dagar”, sade hon. Hon
berättade att jag brutit höger ben och knäckt två revben, förutom det var det
bara några skrapsår här och där.
Det hela inträffade när jag åkte iväg med klassen på en
liten skidresa som en sista grej innan vi splittrades inför gymnasiet. Jag var inte
så värst taggad på det. För det första var jag inte så förtjust i min gamla
klass eftersom jag aldrig riktigt känt att jag var så omtyckt, och för det
andra går mina skidåkarfärdigheter att likna vid en bärplockare utan händer…
Men sympatisk som jag är, åkte jag med ändå och log lite ansträngt mot kvinnan
jag hyrde mina skidor av. Jag ramlade några gånger under de tjugofem metrarna
mellan uthyrningen och liften, och jag kunde lätt förstå att alla blickar jag
fick inte var av avund för min teknik på skidorna. Men jag kan stolt berätta
att jag tog mig upp med liften på första försöket. Sedan gick det bara utför, haha...
Mitt första åk gick
fort, jag ”valde” att strunta i att svänga och köra slalom, istället körde jag
väldigt fort rakt fram och jag stannade tack vare att jag slängde mig åt sidan
och stanna tillslut helt med hjälp av det lilla orangea plaststaketet som
hindrade drullar som mig själv att köra in i kön till liften. Jag valde
faktiskt att åka igen, vad hade jag att förlora? Inte visste jag att det var
det skulle bli en sådan katastrof.
Min andra färd med
liften gick bra även den, och jag stod på toppen av backen och blickade ut. Jag
kände mig ganska cool när jag stod där över alla andra. Jag valde därför att
stå kvar en liten stund innan jag åkte och hela min coolhetsfaktor skulle
försvinna ner för backen med mig. Nu i efterhand kan jag tycka det var bra att
jag stod kvar lite längre, och fick känna vinterluften innan jag hamnade i en
ambulans på väg mot detta tråkiga sjukhusrum jag är i nu. Om man jämför så är
det mycket trevligare med ljudet av vinden och fåglarna än det tråkiga surret
av lysrör som överröstade alla tankar man har i huvudet.
Jag skulle faktiskt hellre sitta på en stenhård trästol och plugga matte i en av våra skolsalar just nu. De salarna är helt vita, inga tavlor, inga gardiner, ingenting. Även där är det dock lysrör i taket, fördelen med skolan är att där kan man dra på lite Toto i öronen för att få bort surret. Här på sjukhuset får jag inte ha mobilen igång så det blir lite problematiskt att försöka få bort ljudet.
Jag skulle faktiskt hellre sitta på en stenhård trästol och plugga matte i en av våra skolsalar just nu. De salarna är helt vita, inga tavlor, inga gardiner, ingenting. Även där är det dock lysrör i taket, fördelen med skolan är att där kan man dra på lite Toto i öronen för att få bort surret. Här på sjukhuset får jag inte ha mobilen igång så det blir lite problematiskt att försöka få bort ljudet.
Jag fortsatte berätta historien för sjuksköterskan för att
komma på andra tankar.
När jag väl tog fart ner för backen för att inom en snar
framtid ligga medvetslös bredvid en gran, tänkte jag på hur skönt det skulle
vara att sitta hemma vid pianot och lira. Dessa tankar gjorde att jag inte
tänkte så mycket på vad jag gjorde, jag bara åkte nedåt och drog mig sakta mot
den vänstra kanten av backen.
För att ge sjuksköterskan en bättre bild av händelsen,
berättade jag lite om hur backen såg ut. Om man stod högst uppe, kunde man se
stugan med fikat och uthyrningen rakt fram, liften till höger, och till vänster
kom en liten skogsglänta mitt i backen.
Jag hade
fortfarande inte listat ut att jag var på väg mot skogen när jag började komma
så nära att jag körde på en sten och kom helt ur balans, jag korsade skidorna
över varandra och föll direkt. Jag kan tänka mig att det såg ganska roligt ut
när jag flög omkring där ute. Skidorna lossnade och flög åt olika håll och jag
gled på mage rakt mot en vall som var uppbyggd för att hindra folk från att
köra in i skogen. Ironiskt nog fungerade vallen bättre som ett hopp, så om
glida in i en gran inte var förnedrande nog, var jag ju självklart tvungen att
flyga in i en gran och studsa runt lite på vägen ner. Tänk, hade inte vallen
varit där, hade jag kanske bara fått lite småskador, men jag var ju tvungen att
synas ordentligt.
Men här sitter jag nu, ett gipsat ben och två knäckta
revben. Kul. Jag vände mig mot bordet bredvid sängen för att smaka på min
tveksamma ostmacka som jag fått, men då får jag syn på ett kuvert på bordet.
Jag öppnade och läste och blev otroligt glad och överraskad över alla härliga
hälsningar jag fått från mina klasskamrater efter olyckan.
Man kanske inte är helt ensam i världen trots allt.
Den var rolig att läsa. Den var också väldigt bra beskriven. Det ändå som jag kunde hitta som skulle behövas förbättras var att jag tyckte inte slutet och början hörde ihop. / Saga
SvaraRaderaPositivt: 1. Man fick en bra bild över hur allt så ut, det var bra beskrivet.
SvaraRadera2. Det var väldigt bra skrivet.
Förbättring: 1. Personligen skulle jag vilja ha novellen lite längre men förutom det så var den väldigt bra.
Det var en bra novell och jag gillar hur du beskriver i novellen. Tycker om titeln till berättelsen. Tycker inte om ordet halvotrevlig haha :)
SvaraRadera/Fanny
Radera