Vem som helst kan överraska
– Hur började det?
– Det började som en helt vanlig morgon. Jag steg upp ur
sängen, gick in i badrummet och tog en kall dusch. Efter duschen tog jag på mig
de kläderna som jag omsorgsfullt valt ut flera dagar innan. En svart luvtröja
och ett par jeans. Jag sminkade mig och packade ner det som jag behövde för att
klara av den dagen.
Väl inne i klassrummet var det full rulle. Alla gick runt
och pratade med varandra. Men det konstiga var att ingenting av det de sade var
av värde. Det som de sade var skumma internskämt och ord som endast fanns där
för utfyllnad. Allt för att undvika den pinsamma tystnaden, den tystnad som vi
alla gör vad som helst för att undvika. Det är det som vi omedvetet, men
samtidigt medvetet, gör i skolan. Pratar med sina bästa vänner om samtalsämnen
som egentligen inte finns.
Jag är en omtyckt människa. Folk har alltid haft lätt att
fatta tycke för mig. Men jag har dock aldrig förstått varför. Men vad spelar
det för roll? Folk får tycka om mig. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Efter
så många år av gullande och daltande med folk har jag fått nog. Jag må vara
kort och blond men jag måste faktiskt inte vara blåst och snäll för det. Man kan
göra saker även fast man är liten och blond. Man behöver inte vara man för att
överraska.
Jag borde varit nervös men konstigt nog var jag inte det.
Jag kände mig lugn och sansad. Jag gick från mina klasskamrater till en
korridor där jag aldrig varit i tidigare. Det var där det skulle ske. Jag
skulle bara vänta till rätt tillfälle. Jag gömde mig bakom några skåp och
väntade. Det var då det skulle ske. Jag var bara några minuter från det som jag
så länge väntat på. Jag skulle göra stordåd.
Min hand trevade i min ficka på den stora svarta luvtröjan. Där
låg den. Jag tog upp den och tittade på den länge. Efter några minuter då jag
ännu en gång beskådat varenda millimeter av revolvern så var det dags. Jag
satte upp mitt hår i en hästsvans och drog långsamt upp den svarta luvan och
höll ett stadigt grepp om revolvern i min högra hand i min ficka. Sedan började
jag gå långsamt i korridoren. Plötsligt såg jag en tjej som jag aldrig sett
förut. Jag gick fram till henne.
– Vet du var sal D7 ligger?
– Sal D7 ligger två korridorer bort.
Mer hann hon inte säga. Jag tog ett djupt andetag och
greppet om revolvern hårdnade. Jag förde upp min hand och siktade noggrant.
Sedan lät jag mitt finger långsamt pressa avtryckaren. Skottet träffade henne i
axeln. Hon skrek. Hela jag började skaka. Jag hade inte varit beredd på en
sådan rejäl smäll. Jag förde tillbaka revolvern i fickan och började springa
medan handen höll hårt om revolvern.
Vid det tillfället var jag medveten om att jag hade fem
kulor kvar. En lärare som hört smällen och skriket kom springande och skrek i
panik ”Klara, vad har hänt?”.
Av ren reflex sköt jag ett skott mot honom, men jag missade.
Jag försökte skjuta igen, och kulan träffade mitt i prick. Han föll ihop. Jag hörde
hans intensiva andetag. Han led, jag såg det på honom. Han låg där och
förblödde. Men det förtjänade han. Han är människa, alla människor förtjänar
död. För det är det som är vårt öde och mål. Inte sant?
– Vad hände när polisen kom?
– De såg mig med revolvern bad mig att följa med dem.
– Kämpade du inte emot?
– Varför skulle jag? Jag var ju klar.
– Klockan är 13:24. Närvarande är advokat Robert Henningsson
och kriminalinspektör Anita Stenstrand. Den misstänkta är Klara Bergdahl.
Förhöret avslutas.
Det var en väldigt bra handling. jag gillar att man inte fattar så mycket från första början och att man får reda på mer och mer när man läser. Samtidigt kan de vara lite förvirrande så de är de du kan tänka på. :)
SvaraRadera// Sofie Dahlén
Sjukt spännande novell, den var oförutsägbar och jag gillade att den handlade om en vanlig tjej, bara som en i mängden.
SvaraRaderaDäremot kan du tänka på att beskriva lite "snabbare" när hon väl skjuter, nu förstod man innan hon sköt att hon skulle skjuta ;)
Evelina Ö