Alice A

HEMLIGHETEN

”Fan, inte måndag igen”!

Ännu en vecka av rädsla och svaghet.


Oj, förlåt vad oförskämd jag är! Mitt namn är Sanna och jag går i åttonde klass på en skola i centrala Umeå som heter Turevallskolan. Jag bär på en stor hemlighet…

Jag blir utsatt för mobbing dagligen och jag kan inte göra något åt det. Det äter upp mig inifrån och ut, jag vet inte var jag ska ta vägen längre.

Min mamma lämnade mig och min pappa när jag var tre år gammal, hon stack för hon inte orkade med mig längre. Jag var liten och krävande. Jag vet inte var hon är och vad hon gör, jag vet inte ens om hon fortfarande är vid liv.

Min pappa dricker, han super sig full dagligen och jag har nog aldrig sett honom utan alkohol i kroppen, inte som jag kommer ihåg i alla fall. Han säger att det dämpar all sorg och ilska han har inom sig sedan mamma försvann.

Men det fungerar inte, för så fort jag gör ett pyttelitet fel så skriker han rakt i ansiktet på mig så att jag nästan kräks av den outhärdliga lukten av sprit.

Han har svårt att gå vidare efter det mamma gjorde, hon var hans första och enda kärlek, hon var allt han hade, tills han fick mig, en börda som han troligtvis skulle klara sig bättre utan.

Jag kommer speciellt ihåg en kväll när jag sju och kom hem från skolan, när jag gick in i köket såg jag ett stort berg av disk så jag bestämde mig för att diska, innan pappa skulle bli arg.

Men helt plötsligt när jag ska torka en tallrik så känner jag hur den glider ur handen och landar på golvet med ett krasch. Jag hör hur pappa reser sig ut soffan och är på väg ut till mig i köket.

När han kommer in så ser han mig sitta och plocka upp bitar av porslin, jag tror aldrig att jag har varit så rädd i hela mitt liv. Jag kunde se ilskan brinna i hans ögon. Pappa bad mig att ställa mig upp mot väggen och jag gjorde som han sa. Jag blundade och kände ett hårt, svidande slag mot kinden! Så kom nästa slag, och nästa…

Det går inte att beskriva känslan att bli slagen av sin egen pappa.

Den man ska lita på mest i hela världen, om allt är som det ska. Tyvärr är inget som det ska vara i mitt liv.

Det blev som ett tomrum inom mig, jag ville bara försvinna. Men jag fortsatte att sköta mig och skolan blev min motivation.

Jag gillade skolan, för när jag var där så behövde jag inte vara  hemma med min pappa. Idag har jag toppbetyg och A i nästan alla ämnen men när jag skulle byta skola från mellanstadiet till högstadiet började allt gå snett.

Det var ny skola, nya lärare och nya elever. Till en början gick allt bra, jag skötte mig och fick bra omdömen på alla prov vi hade. Det värsta var när tjejerna och killarna i min klass såg att jag var annorlunda. Jag klädde mig inte som de andra, jag var faktiskt trevlig mot mina lärare och fick bra omdömen på mina uppgifter och prov och de börjare reta mig för det.

De kallade mig ”jävla tönt, plugghäst, A-barn” och en massa annat som fick mig att må himla dåligt. När detta hade pågått i ungefär en termin så fick de veta om mina föräldrar och då sprack det, de försökte få mig att må dåligt genom att trycka ner mig för att min pappa var alkolist och min mamma hade lämnat oss. De slog mig, rev sönder mina böcker, spottade på mig och låste in mig på toaletten.

Det var först då som jag förstod att jag blev utsatt för daglig mobbing. Jag visste naturligtvis att det gick att anmäla och att jag kunde prata med mina lärare, men jag ville inte riskera att de fick veta hur det stod till hemma med min pappa. Fick de reda på det så skulle jag säkert få flytta till en fosterfamilj.

Jag försökte låtsas som om ingenting hade hänt och mina lärare gick på det, de var så lättlurade.

Men det blir bara värre och värre för varje dag.

Glåporden blir allt tyngre att ta emot och tomrummet inom mig växer för varje elakt ord. Jag orkar inte längre, det här tar kål på mig.

Hur länge till ska det behöva vara så här? Hur länge klarar man av att leva när ingen, absolut ingen, bryr sig om en? När man inte kan lita på någon? Inte ens mina föräldrar bryr sig om mig.

Alla dessa dagar och lektioner som jag har försökt finna någon slags hopp i. Inte ens skolan ger mig något längre.

Allt är bara ett stort mörker, som breder ut sig allt mer.

Jag är inte längre rädd för att dö.

Jag är rädd för att leva.

De kommer inte att sakna mig imorgon…