Anna L

Hämnden

Olsson var inte den typ av kille som ofta hängde runt på gården, men idag var det en sådan dag. Tillsammans med de andra grabbarna stod han och försökte göra sig hörd över avgaserna från grabbarnas mopeder. ”grabben, du ja” Olsson tittade mot grabbarnas håll med en nervös blick. ”vad gör du här egentligen?” det var den typ av fråga som Olsson ofta fick. Han brukade vara van och när personer frågade om han inte blev ledsen så brukade hans svar alltid vara ett nej.

Skolklockorna ringde och grabbarna och Olsson började dra sig inåt. Korridor vägen från ytterdörren tills hans skåp var en lång bit att gå. Egentligen kunde nog alla hålla med om att det var en kort bit, men för Olsson vart biten lång med de nedsättande kommentarerna han fick i ryggen. Och knuffarna från höger och vänster. Han var en väldigt ensam pojke som hade ont om människor i sitt liv som tyckte gott om honom. Igenom den smala korridoren går han ensam och känner snabbt hur han stöter emot något som sedan faller till marken.

”Vad i helvete håller du på med?” säger killen som Olsson stöter emot

- Ursäkta mig, det var inte meningen.

Fick han fram.

- se dig för med din blindkäpp nästa gång, röt den något äldre och muskulöse killen till.

Olsson fortsatte att gå med sin blindkäpp tätt intill sig. Till vänster visste han att han skulle svänga och tog av.  

I lektionssalen satte han sig på sin vanliga plats och väntade på att läraren skulle börja lektionen. Läraren informerar klassen ”idag fortsätter vi med arbetet, jobba två och två eller en och en”. En efter en börjar de dra sig ur klassrummet och sist är det endast Olsson kvar. Det tar inte lång tid innan han kommer på sin ide till arbetet. Hela hans ansikte lyser upp av glädje. Utifrån korridoren hörs klasskamraternas prat om arbetet, det funderas och det pratas om hur var och en ska göra.

Killarna från gården stormar sedan rakt in i klassrummet. Och ifrågasätter varje uppgift i arbetet.

- tyst

 tar Olsson modet till sig och säger.

- visa försöker faktiskt jobba här inne.

- okej, blindpojken.

 Skriker den muskulösaste grabben tillbaka. Och killarna bakom honom skrattar till. Och en av dem mimar fånigt mot Olsson ”visa försöker faktiskt jobba här”

Från ingenstans reser sig den pojke som en gång var den blygaste av dem alla. Och i den andra sekunden ligger den retliga grabben på marken med ett öga som redan är svullet som att en hockey spelare skulle gett honom en smäll. Och från munnen rinner blod längs hakan på honom.

- så där skulle jag inte kunnat göra om jag vore en blindpojke säger Olsson med en lugn ton och stirrar killen rakt in i ögonen. Han släpper blindkäppen som faller till marken med en smäll och lämnar sedan klassrummet.