Ebba W

När hösten kommer

När jag kommer in i klassrummet, inser jag till min lättnad att jag är först. Jag sätter mig ner vid fönstret och kollar ut…

En efter en, faller de bort. Några blir gula andra blir röda, men alla ändrar de färg. Det börjar på grenarna längst ner och sprids sedan gren efter gren uppåt, tills även de närmast mig tappar fästet och faller längre och längre bort tills jag inte längre kan ana deras existens.

    När de faller värker mitt hjärta. Det känns som allt är mitt fel, skuldkänslorna väller in och tar över. Jag var inte där och höll fast. 

Jag kunde inte se förändringarna förrän det var försent och allt redan fallet. Jag var naken inför kyla och mörker.

Från början är allt så oskyldigt grönt. En glädjes färg som lätt får en att tro det bästa. Hoppet finns i hjärtat och säger att allt kommer bli bra. Man gör tankspridda saker man ångrar långt senare men har leendet uppe utan att avslöja sina misstag, som sagt det är en glad tid. Inte tid för bråk och sorg.

    Den gröna färgen går sedan från ljusgrön till djupgrön och känslor växer sig djupare och en värme sprider sig i omgivningen. Förtroende är ett ord som säger mycket om denna tid. Starkare känslor frodas som man även litar på. Vilket gör hemligheter lättare att hålla men utsidan är lika vacker som en sommardröm.

När allt är som bäst och känslan på topp, Kommer kylan krypande och värmen som fanns är borta för länge sedan.  Alla ens tankspridda handlingar lyses upp och blir synliga tillsammans med hemligheterna som tillslut hinner ikapp en. Kylan får allt att falla…

”Klara, hallå… är du där?!” jag kollar upp och ser Alma vifta hetsigt med sina armar för att få min uppmärksamhet. Jag ler ett försiktigt leende för att visa att jag lyssnar. Nu kommer det, en riktig utskällning jag vet att jag gjorde fel men behöver hon skälla ut mig inför alla.

   

-       Jag är ledsen jag mena inte att såra dig, men kan vi inte ta det här efteråt… sa jag ivrigt för att försöka hålla ilskan borta från hennes ord.

-       Jag tänkte bara sätta mig ner, om det är okej?

Hon avbröt snabbt mina försök att rädda mitt absoluta förnedrande. Med ord inte alls fyllda med ilska utan närmare, fast på avstånd, förlåtelse.  

-       … för den ända lediga platsen är bredvid dig, så jag bara tänkte att jag skulle kunna sitta ner här bredvid dig, du vet.

Hon tystnade fort, såg ut att samla sig för ett beslut. Sedan öppnade hon munnen igen   

-       Det jag skulle säga var att det kommer ta lång tid innan du är förlåten, men jag är villig att försöka. För den vän jag hade tyckte jag om.

Min mun var vidöppen av förvåning. Jag trodde aldrig jag skulle få höra de orden komma från Alma. Det var något jag inte hade gjort mig förtjänt av. Tystnaden bröts av det gnisslade ljudet en stol gör när den dras ut och på stolen sätter sig Alma. Vi ler trevande mot varandra och vänder oss sedan framåt när läraren ber om uppmärksamheten.

Jag kollar ut genom fönstret och ser först ett gult sedan ett rött löv falla ner. Det var nu ett kalt träd som var kvar men med ett hopp om att våren, med sin oskyldiga ljusgröna färg, kommer snart igen och att jag då har lärt mig av mina misstag.