Emelie A

Är det okej att slå tillbaka?

Jag vaknade av att väckarklockan ringde, min värsta fiende. Jag slog till den hårt och drog täcket över huvudet. Det är nu som alla ungdomar går in på Facebook och kollar deras 100 meddelanden som de fått över natten eller deras 50 frågor på ask. Men inte jag, inte Alma Sundkvist en helt vanlig 15 årig tjej för i min Facebook logg är det inte ens värt att gå in, där möts man av allt från ”hora” till ”gå och dö” och inte nog med internet, det är inte mycket bättre i skolan heller.

-       Alma vi kommer försent! Det var min lilla syster Maja som kom in i rummet

-       Jaja, svarade jag och brydde mig inte mer eller mindre.

Jag sträckte mig efter kläderna på stolen men stannade upp och kollade mot nattduksbordet, där stod det en tavla. En tavla på mig och min pappa, min pappa som tog livet av sig för ca 5 år sedan.

Som ni märker redan här är inte min familj hel överhuvudtaget och inte nog med att pappa är borta, mamma är nästan aldrig hemma heller, jag tar hand om lilla syster och mamma sover mest borta och är ute och dricker. Men vi var vana nu.

-        AAAALMAAA! skrek Maja

Nu var det bråttom jag visste att om jag inte går upp nu så blir allting bara ännu värre när mamma kommer hem, de vill säga om hon kommer hem. Ingen visste ens vart hon var och det var ingen idé att leta, för kom hon hem så var hon hemma bara några timmar. Hon brydde sig egentligen inte mycket om varken Maja eller mig efter pappas bortgång. Jag stoppade i Maja en macka och sprang sedan mot bussen.

När jag kom till skolan kände jag alla blickar mot mig, då var allting som vanligt då. En helt vanlig måndag, man skulle kunna beskriva känslan som att alla står i en ring runt mig och skrattar. Jag hörde Bonnie och hennes gäng bakom mig

-        Vad fan har du på dig? Sa Bonnie samtidigt som de alla tre skrattade och knuffade lite på mig.

Bonnie är förövrigt bossen i skolan, tjejen som alla ska tycka om och man ska bli accepterad av henne annars är man ingen.

Lite längre bort stod Henrik, han var egentligen min enda vän. Men bara när ingen såg på, i närheten av andra och i skolan vågade han inte vara med mig. Han är som Bonnie fast i killversion skillnaden var att Henrik faktiskt brydde sig, men vad gör det när han ändå inte vågade säga ifrån. Vi var helt enkelt vänner i hemlighet. Henrik gillade egentligen inte heller Bonnie och man kunde se det på honom när de pratade, men det verkar bara vara jag som la märket till det. Men så länge han var accepterad av henne kunde han behålla sin status i skolan och ha kvar sina vänner så han klagade inte.

Läraren kom och alla följde efter in i klassrummet, jag knuffades och gick in genom dörren sist. För det var där jag hörde hemma längst bak i kön och längst bak i klassrummet. Efter skolan hände något oväntat Bonnie som fyllde år på lördag kom fram till mig

     Asså, du får komma på festen på ett villkor. Att du tar med dig Henrik

-       Ehm. vad? Svarade jag

-       Jag har sett er och vet att ni är vänner okej?

-       Ehm. okej svarade jag tveksamt

-       Var där klockan 20.00 sade hon och skyndade sig iväg för att inte synas i min närhet.

Jag ville egentligen hoppa och skrika av glädje, det kändes bra. Även om hon bara ville ha dit Henrik så var jag i alla fall bjuden, men tvekade länge innan jag bestämde mig för att gå dit och Henrik följde såklart med.

Vi möttes en bit från hennes hus så att vi skulle kunna gå dit tillsammans, väl där öppnades dörren och hög musik spelades. Bonnie sken upp när hon såg Henrik, sedan vände hon blicken mot mig.

-        Vem bjöd henne? Frågade en av hennes vänner

-       Inte fan vet jag svarade Bonnie kaxigt

Vi var precis på väg in när Bonnie drog in Henrik samtidigt som hon knuffade mig bakåt, ner för trappan och jag ramlade och slog i huvudet.

Henrik ställde sig framför mig, det här trodde jag aldrig skulle hända.

-       Asså seriöst vad fan håller ni på med?

-       Han stod faktiskt upp för mig, var det sant, hände det verkligen?

-      Och vem tror du att du är? Svarade Bonnie

Jag reste mig sakta upp och jag tror inte att någon märkte det, De hade fullt upp med att tjafsa. Jag ställde mig framför Bonnie och slog henne, jag slog henne i ansiktet, jag slog Bonnie. Jag slog tillbaka, jag stod upp för mig själv för första gången i mitt liv. Men när är det egentligen okej att slå tillbaka?