Emelie N

Överlevarna

Hans röda ögon öppnades för en sekund sedan stängdes de igen. Smärtan i hans huvud blev allt värre och bultandet i hans huvud matchade bultandet på den enorma matsalsdörren som var blockerad från insidan av stolar och bord. Bultandet på dörren blev all högre och hans barriär började sakta ge vika. Han öppnade ögonen igen, denna gång lite mer försiktigt och försökte lyfta huvudet, då insåg han var det var som bultade bakom dörren.

-       Celia! Utbrast han i ren panik. Flickan bredvid honom öppnade sakta sina ögon och gav honom en förvirrad blick. ”Vad är de- ” Hennes mening blev avbruten av att stolarna och borden föll till marken.

De tvekade inte en sekund utan började genast springa. Vart visste dem inte, de behövde bara komma därifrån. Deras ben färdades dem längre och längre bort, de sprang upp för trappor och ned för korridorer. Mjölksyran i deras taniga ben blev allt mer outhärdlig, men till slut hittade de ett tomt klassrum. ”Fort, in här!” sa Daniel och höll upp dörren. Han stängde den med en smäll och låste den snabbt innan han föll ned mot det kalla golvet. Celia och Daniel låg på golvet och försökte förgäves tysta deras kvicka andetag, de fick absolut inte höra dem. En mörk skepnad gick sakta förbi klassrummet, den stannade vid dörren och kollade in och figuren blev att mer synlig. Munnen var vidöppen och bara några få tänder satt kvar, huvudet hängde på sned och figurens mjölkvita ögon, som satt djupt i det ruttna ansiktet, skannade sakta runt i klassrummet. Resterna av vad som en gång var en kostym hängde lätt på dennes kropp. Celia och Daniel hade båda krupit under varsin bänk, så de inte kunde synas. Deras hjärtan gick i 110 och nervositeten var fruktansvärd. Till slut gav figuren upp och sakta haltade deras gamla mattelärare iväg.

Såhär har de fått leva de senaste veckorna, ständigt rädda och på flykt. De har ingenstans att ta vägen. De är omringade utifrån av sina forna klasskompisar och här inne är de fast med några få lärare och elever. De har försökt allt, men de börjar sakta acceptera att detta är deras öde, de kommer sitta fast här i skolan. Epidemin har spridits snabbt på bara någon månad, och oturligt nog var båda här när det hände. De såg sina kompisar förvandlas på bara några timmar. Förvandlingen dödade dem och förvandlade dem till blodtörstiga, människoliknande ting.

-       Vi måste hitta ett nytt skydd, det här klassrummet kommer inte fungera länge, sa Celia efter en stund, bara för att vara säker på att figuren hade gått.

-       Jag vet, men vi har varit i vartenda rum på skolan, matsalen var vår enda säkra plats, muttrade Daniel, uppenbarligen frustrerad.

-       Har vi kollat idrottshuset? Frågade Celia och kollade runt i det stökiga klassrummet. Stolar låg utspridda på golvet och det var bara några få bänkar som stod på sin plats. Den unkna lukten som sved i näsan osade från alla hörn, men de var vana vid det här laget.

-       Det är för farligt, vi måste komma förbi dem där ute för att komma dit, sa Daniel och kollade ut genom det nedsmutsade fönstret. Där ute vandrade de omkring, deras forna kompisar.

-       Men det är vår enda chans, sa Celia tyst. Daniel insåg till slut att hon hade rätt, de var tvungna att göra det.

Daniel höll hårt i stolsbenet som var gjord i metall. Celia stod bakom honom med sitt eget stolsben. ”Beredd?” frågade han tyst. Celia nickade till svar. Daniel vred sakta runt handtaget och kollade ut, kusten var klar. De gick sakta ut, nästan på tå. Dem hade tur, dörren som de behövde ta sig igenom var inte så långt ifrån, och om dem hade ännu mer tur så skulle dem inte stöta på någon. De gick sakta ned för korridoren som var oigenkännlig. Mörkrött, torkat blod var överallt, på golvet, på väggarna, till och med i taket var det några droppar. Skåpen var nedstänkta med blod och stod vidöppna. Många försökte förgäves ta sig härifrån men klarade sig inte. Anledningen till att Daniel och Celia klarat sig var för att de satt på kvarsittning, långt ifrån alla andra.

-       Okej, allt vi behöver göra nu är att ta oss förbi… dem där, sa Daniel med en äcklad röst. Han öppnade dörren ut sakta, de såg idrottshuset och det var max 50 meter dit. Men med tanke på alla vandrande elever där ute så skulle det inte bli så lätt. Lukten utanför skolan var mycket bättre, det luktade inte lika unket och de kunde för första gången på en månad andas utan att det sved i näsan. Celia och Daniel gick sakta ut och stängde dörren bakom dem, de behövde verkligen inte ha fler zombier bakom sig.

-       De är inte lika snabba som oss så om vi springer rakt fram kan vi nog klara det, sa Daniel och kollade bak på en förtvivlad Celia, hon greppade sin hand allt hårdare om stolsbenet.

-       Tror du vi måste, liksom… döda dem? Frågade hon med en svag röst. Rädslan lyste från hennes gröna ögon, även om hon visste att de sedan länge var döda kunde hon inte göra det. Det skulle vara så känslokallt, och Celia är långt ifrån det.

-       Gör det bara om du absolut måste, okej? Sa Daniel och lade en hand på hennes kalla axel. Celia nickade och Daniel började sakta gå framåt. Han stannade tvärt och gav Celia en signal med sin hand att hon skulle vara beredd på att springa. Sen tog de fart mot idrottshuset. De löpte igenom horden av zombier och fångade självklart deras uppmärksamhet. Daniel kollade bakåt och såg Celia hack i häl med en hord av haltande zombier bakom henne. Daniel greps sedan i panik när han såg att dörren till idrottshuset var låst och hade inga fönster de kunde slå in.

-       Celia, spring runt hörnet och försök komma in där, skrek Daniel och Celia lydde honom och sprang iväg. En av zombierna började komma obehagligt nära. Daniel höjde stolsbenet och stack det rakt igenom zombiens ruttna bröstkorg, men den stod kvar och försökte förgäves vifta sina armar mot honom. En iskall rysning for igenom hans kropp och han backade tills hans rygg kolliderade med dörren. Han var i en blandning av chock och panik och stod helt paralyserad med zombien framför sig. Plötsligt försvann dörren bakom hans rygg och han slog emot golvet på andra sidan. Zombien följde självklart med och nu var de öga mot öga, men endast för någon sekund.

Celia höjde sitt stolsben och tvekade inte utan slog zombien vid nacken och huvudet rullade av sin rot utan svårigheter. Hon backade sedan tillbaka och stängde snabbt dörren och låste igen den. Daniel låg kvar på golvet med zombiens kropp över sig, han var fortfarande i chock. ”Du, du dödade den.” stammade han fram. Celia nickade och sa; ”Du sa åt mig att döda dem om det var absolut nödvändigt.