Fanny L

Ensam

Max’s mamma har aldrig vart ledsen över Max’s ensamhet i skolan. Hon visste att Max trivdes bäst att vara ensam och att han kunde känna sig pressad av allt för många människor. Men ändå var hon bekymrad.

Allt gick bra från dagis upp till mellanstadiet. Max hade haft några få kompisar som kommit och gått. Men när högstadiet kom blev Max allt mer och mer ensam. Inte så ensam som innan utan ännu mer ensam. Och de berodde på killarna i nian som alla hade respekt för. Första dagen i sjuan hade Johan och Kalle i nian gått på Max öppet i en korridor och tryckt upp honom mot väggen samt sagt några glåpord. Sedan dess hade ingen velat gå i närheten utav Max. Kanske skulle han smitta? Smitta av sig med sin ensamhet. Max var för annorlunda. Max var född med en missbildning på vänsterarmen. Armen var inte färdigutvecklad, den liknade mer en krok. Bara en krok, ingen hand.

Vissa dagar gick bra i skolan. Han kom precis när första lektionen började. Så att han inte behövde stöta på en massa blickar och gester i korridoren. Ingenting Max egentligen brydde sig om. Han gjorde det mest för sin mamma, som skulle bli mycket sårad om hon fick veta att det existerade mot sin älskade son. Max pratade inte så mycket i klassrummen. Varför skulle han göra det när ingen pratade med honom annars? Han har alltid vart bra i skolämnena. Med en mycket stöttande familj och en nyblivenlärare till syster, har det inte vart några problem.

På rasterna satte han sig vid ett ensamt bord i cafeterian. Inte ens lärarna vågade sätta sig bredvid han. Men han ville ändå vara omgiven utav vuxna. Och inte bli ensam då Kalle och Johan kunde gå på honom.

Kalle var den stora biffiga killen som inte tog ett nej. Johan var mer den smala långa som höll i och flinade med. Dom gick runt och stökade runt på skolan. Dom hade tydligen inget bättre för sig. Men dem var absolut inga killar man gick på, då kunde det sluta illa. Och absolut inte om man var en ensam kille i sjuan med en krok som hand.

Max fick alltid höra av sin mamma att han måste ta mer kontakt och våga prata, skaffa kompisar och ha kul. Men en dag i cafeterian hände det något oväntat. En man i en lång svart kappa satte sig bredvid Max vid det ensamma bordet, mannen hade ett benigt ansikte med buskiga ögonbryn över hans bruna ögon. Mannen kolla sig runt i rummet. Sedan vände han sig om till Max och sa ”Är det här ni ungdomar hänger?” Max visste inte om det då men den här mannen skulle bli Max räddning under hela högstadiet.

Nästa dag kom mannen dit igen och slog sig ner bredvid Max. Max har haft det svårt att prata med andra men med Magnus, som mannen hette, flöt det på.

Dom pratade om allt möjligt. Och för första gången i Max’s liv kände han sig riktigt varm inombords. Och ett brett leende på läpparna. Max hade fått sin första så kallade riktiga vän.

Magnus övergav inte Max med att ta kontakt med andra, utan varje dag i skolan vid det ensamma bordet träffades dem. Magnus berättade att han haft en liknande barndom som Max, varit för annorlunda. Av en förtidig födsel berättade Magnus hur han fick klara sig igenom dem tuffa tiderna. 

Av en förtidig födsel var Magnus väldigt liten. Och det kunde oftast ses som en nackdel. Medan Magnus såg det som en fördel. En fördel att människor ser det som en nackdel. Och sen kunna visa motsatsen.

Max hade så otroligt lätt att prata med Magnus. Men det var inte förens i slutet av sjuan som Magnus berättade att han var kurator.

Först blev Max besviken. Tanken att hans mamma eller skolan kunde ha något med Magnus att göra. Magnus berättade att han var där för att hjälpa. Men att det inte hade något med skolan eller Maxs mamma att göra.

Magnus lärde Max hur att undvika Kalle och Johan, och det hjälpte. Max fick också det lättare att prata med andra. Och behövde inte ljuga mer för sin mamma att allt var bra, för nu var allt bra. Max hade en kompis. Och det spelade ingen roll att han var en 40 plussare som inte hade så mycket för sig.

På sommarlovet var det tråkigt. Max träffade Magnus några få gånger i parken i närheten där Max bor. Men mer än så var det inte. Max längtade tills att sommarlovet skulle ta slut. Så att han kunde träffa Magnus och berätta om alla utflykter och semestrar han och hans mamma varit på. Att Max har kunnat njuta riktigt av sitt sommarlov.

Åttan blev ännu bättre. Kalle och Johan var borta ifrån skolan. Och människor vågade prata mer med Max. Max hade också berättat för sin mamma om sin nya kompis. Som såklart hon ville träffa, Magnus däremot kom med bortförklaring efter bortförklaring.

Så efter ett tag slutade Max att tjata. Eftersom uppenbarligen ville inte Magnus träffa Maxs mamma. Det gjorde Maxs mamma mer besviken än Max.

I slutet av nian var det mer sorgligt. Att få lämna skolan och Magnus. Men Magnus hade hjälpt Max att vara förberedd på dem kommande åren på gymnasiet. Magnus sa en dag till Max ”Det här är vårat sista möte Max”.  Max kände sig övergiven för första gången på länge. ”Men vi kan väl träffas fast om jag slutar, i parken?”. Svarade Max hoppfullt.

”Det går inte till så, du klarar dig bäst själv nu”. Max kände sig pressad och tom.

Dem sista dagarna i skolan såg inte Max Magnus något mer. Max tänkte till om allt Magnus hjälpt till med. En ny fräsch start. Max kände Magnus så väl att han förstod att Magnus inte ville träffa Max något mer. Men Max var tvungen att tacka och skriva ett hej då brev. Magnus skrev en hel uppsats med minnen dem haft tillsammans. Sedan la han brevet i ett kuvert sprang iväg till expeditionen. Expeditionen var stor. Och Max läste runt på skyltarna efter Magnus. Kurator Magnus.

”Ursäkta mig, vet du vart jag kan hitta Magnus rum, kuratorn Magnus?” Frågade Max en kvinna som gick förbi.

Kvinnan kolla på Max och sa ”Vi har ingen kurator här som heter Magnus, Magnus gick bort för 5 år sen…”