Jasmine L

Mary

Hej. Jag heter Mary, jag är 19 år gammal och gick nyligen ut gymnasiet.  Jag bor nu kvar i min bostad, New york och ska plugga vidare inom statsvetenskap. Jag ska berätta om en händelse i mitt liv som förändrade hela mig. Detta hände för ca 2 år sedan, när jag var 17 år gammal. 

Vi satt i kafeterian och åt varsin bulle. Jag och mina två bästa vänner, Sophie och Inez. Vi ville i stort sätt fördriva tiden fram tills nästa lektion. Vi hade håltimme på 2 timmar och nu var det en halv timma kvar tills lektionen började.

- Såg ni talkshowen igår, på kanal 5? Frågade Sophie.

- Jag gjorde det! Det handlade väl om en alkoholist?  Svarade jag.

- Ja precis. Han hade dödat sin fru och sina två barn och han bor här i New york! Viskade Sophie.

- Men New york är ju en stor stad. Svarade Inez och himlade med ögonen och fortsatte kolla på sin mobil.

- Jag vet dummer, men han bor nära Juilliard! Viskade Sophie och betonade de tre sista orden i sin mening.

Juilliard var namnet på vår gymnasieskola. Det är ett utav det största musik och dansskolorna i New York som ligger i centrum, i Manhattan. Vi har nära till alla shopping gator och restauranger.  Gud vad underbart! Tänker nog du som läser detta. Så underbart är det faktiskt inte, allt oväsendet från trafiken får vi stå och lyssna på när vi har t.ex. balett. Då överröstar oväsendet den klassiska musiken vilket inte är så underbart som man tänkte från början. Dels att man alltid ligger under en ekonomisk kris som student på Juilliard, eftersom vi äter ute hela tiden. Matsalen står tom hela tiden på Juilliard. Jag undrar om mat tanterna får betalt för att stå och inte göra något då det inte finns några studenter att laga mat till.

’’Vi börjar nu!’’ Ropade en kille från min klass och efter sig har han en grupp utav människor från min klass som gick raskt mot lektionssalen. Jag slängde min ryggsäck över axeln, tog min dator och försökte komma ikapp resten utav klassen. Vi hade historia och det var kallt som vanligt i klassrummet. Jag satte mig på vänster sida utav klassrummet mot ett element så jag kunde värma mig under lektionen. Vi skulle bara ha genomgång och jag orkade inte anteckna. Jag har alltid svårt för att koncentrera mig när vi har genomgång direkt efter en lång håltimme så jag satt och kollade ut genom fönstret. Jag tittade på bilarna som gled förbi fönstret nere på gatan och började räkna alla gula taxibilar som jag såg. Just när mina ögonlock började kännas tyngre så fick jag syn på någon bekant nere vid vägen. Jag började räta på mig mer så jag kunde försöka se noggrannare vem den bekante var. Det var en man med en brun skinnjacka och mörkt hår, jag hade inte fått sett mannen i profil ännu så jag kunde inte avgöra vem han var. Mannen började vrida på huvudet åt vänster, sedan följde kroppen efter och han fick syn på min skola som han hade stått med ryggen emot. Han granskade skolan och fick sedan syn på mig. Hans blick stannade vid mig och han började spärra upp ögonen, som om han insåg något eller kom på något som han hade glömt bort. Då började han vifta med ena handen vilt mot sitt håll. Han försökte dirigera mig mot honom. Det var som om han ville att jag skulle komma ut till honom bara för han hade något väldigt viktigt att säga mig, för han såg väldigt stressad ut. Jag gav mannen en oförstående blick och började inse vem han var. Det var mannen från talkshowen som Sophie pratade om innan lektionen. Hela min kropp hajade till, vad ville han mig? Hur visste han vem jag var? Jag började backa ifrån fönstret och mannen började lugna ner sig när han såg vilken respons jag gav honom. Nu stod han bara helt stilla och stirrade på mig. Jag började bli rädd, väldigt rädd så jag vände mig ifrån fönstret och försökte få ögon kontakt med Sophie eller Inez men jag fick ingen kontakt med dem. Just när jag började få panik så vände jag mig om mot fönstret och såg att mannen var borta. Han var helt borta.

Jag visste inte om jag skulle berätta något om mannen för Sophie eller Inez nästa dag i skolan. De satt och pratade om en kille som de tyckte var jättesöt och jag hade suttit tyst hela konversationen vilket Inez började lägga märket till nu.

- Hur är det egentligen, du har inte sagt så mycket. Sa Inez och kollade frågande på mig

- Jag vet inte. Harklade jag mig och fortsatte, jag tror jag såg mannen från talkshowen igår utanför vår skola.

Sophie och Inez kollade på mig med stora ögon och böjde sig fram mot mig och började viska.

- Men när såg du honom? Viskade Sophie.

- Jag kommer inte ihåg, under historian tror jag. Svarade jag ynkligt.

- Men varför sa du inget? Sa Inez upprört

Sophie tystade Inez.

- Lova att du säger till om du ser han igen. Sa Sophie oroligt.

- Jag lovar. Svarade jag.

De omfamnade mig och intalade mig att det säkert bara var en person som liknade mannen. Jag hoppades på att det var sant och försökte tro dem.

Som vanligt så höll jag på att somna, vi hade engelska och du som läser det här har nog börjat ana att de teoretiska ämnena inte är en stor favorit hos mig. Du har helt rätt ifall du anade det. Jag började inse att jag behövde ta kallt vatten och skvätta i ansiktet för att bli piggare, så jag gick ut ur lektionssalen och mot toaletterna.

Vår skola är jättestor, som jag nämnde förut och man måste passera ca 2 långa korridorer innan man kommer till toaletterna. När jag var vid toaletterna så tog jag tag i första handtaget jag fick tag i och ryckte i det. Dörren var låst och likadant var resten utav toalettdörrarna. Jag lutade mig mot väggen vid toaletterna och började bita på naglarna. Jag vet att man inte ska göra det, men det är bara en dålig vana som jag gör när jag blir ensam. Ljudet utav entrédörren som stängdes fick mig att sluta bita på naglarna. Jag tittade upp och såg en man i en brun skinnjacka och mörkt hår ta långsamma steg in i skolan. Han granskade det höga taket och den gamla inredningen. Jag stod som fastklistrat mot väggen då toalett dörren bredvid mig öppnades, en kille från klassen ovan kom ut. Snabbt gick jag in i toalett och stängde dörren efter mig och låste.  Ljuset inne på toaletten var dåsigt och jag gick fram mot spegeln och såg mig själv ta djupa andetag. Jag fyllde mina händer med vatten och skvätte det i ansiktet och höll blicken ner mot handfatet. Jag pustade ut och försökte hålla mig lugn. Det var säkert bara en man som råkade likna mannen från talkshowen och just nu så överreagerade jag. Jag tog några steg ifrån handfatet och tittade upp i spegeln. Bakom mig stod en man med en brun skinnjacka och mörkt hår. Innan jag han reagera så kände jag ett stryp grep runt om min hals. Jag tog tag i mannens handleder och försökte få han att lossa greppet. Tårarna började rinna längst ner mina kinder, jag började se svarta och vita prickar, hur mycket jag än försökte kämpa emot.

’’Började detta nyligen eller har det pågått under en längre period?’’ Två snälla ögon såg mig rakt in i ögonen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, jag visste egentligen ingenting för tillfälle. Jag skakade på huvudet och försökte få ett begrepp om vad som händer. Kvinnan började anteckna på sin dator. Hon analyserade blodproverna vi tog förut, dubbelkollade på hennes pappersanteckningar, ringde två snabba samtal och när hon var klar så gick hon runt skrivbordet, satte sig på huk framför mig, tog tag i mina händer och tittade in i mina ögon med samma snälla ögon som hon gjorde förut.

- Mary, vet du vad schizofreni är? Sa hon lugnt.

- Ja. Svarade jag. Jag hade endast gett henne raka svar eller huvudskakningar under mitt besök.

- Efter alla prover vi har gjort nu och enligt mina anteckningar så är det svaret till varför du har sätt mannen. Du har schizofreni. Sa hon och strök sina fingrar genom mitt hår.

Efter det besöket, hos skolkuratorn så fick jag åka in till sjukhuset.  Jag fick medicin för sjukdomen och ytligare göra några prover. Sjukdomen hade jag haft i hela mitt liv berättade de från sjukhuset och att den hade börjat förvärrats. Nu efter två år så är jag nästan botad säger de på sjukhuset, jag kan inte vara helt säker men en liknande händelse som den för två år sedan har inte hänt sedan dess. Ibland har jag svårigheter för att skilja på vad som är verklighet och inte verklighet. Jag har svårt för att anförtro mig till nya människor för jag vet aldrig om det bara är en syn eller om människan verkligen existerar. Därför har jag fått socialfobi sedan jag fick veta om min sjukdom. Nu så håller jag mig bara till Sophie och Inez för det är bara de som förstår mig och som jag känner mig trygg hos.