tisdag 19 november 2013

Johan Warenmark

Görans dilemma.


Det var en blöt vårdag i februari och en  orakad man sprang genom skolgården mot skolan. Det var Göran, en musikelev på någon musikhögskola som anlände till skolan där han praktiserade, aningen stressad. Han hade försovit sig. ”Fan. Jag får inte bli sen igen” svor han för sig själv när han småsprang genom vattenpölarna som täckte skolgården. När han hade kommit in innanför dörrarna möttes han av ett luftdrag av värme och lukten av såpa. Han sökte sig snabbt genom de städade korridorerna till sitt arbetsrum för att lämna av sina kläder och hämta dagens material.
– Hej där din lilla tomte! Hördes en kvinnoröst när han klev in genom dörren. Där stod Stina Morreus, en medelålders kvinna som älskade att jävlas, så ansåg Göran i alla fall.
– God morgon. Muttrade Göran hastigt och skyndade sig mot sin stol för att lägga av sig sina saker. ”Du påminner lite om en tomte, hördu. En ful sådan” sade hon spydigt. Göran rotade i sina lådor för att hitta sina papper till lektionen.
– Jag menar, grön jacka och röd spetsig mössa. Det är som att du vill bli kallad tomte.
– Jag har inte tid just nu, Stina. Jag måste till 6b’s klassrum. Svarade Göran hastigt och vände sig om för gå. Stina ställde sig i vägen. ”Stör jag?” frågade hon sarkastiskt. Innan Göran hann få fram ett irriterat svar öppnades dörren och en man klev in. ”Nämen titta vem som kom här” sade Stina ironiskt glatt. Det var Professor Moriarty, en gammal man med ett surt ansikte. ”Du är som en av de sju dvärgarna… Butter! Så hette han!” ropade Stina. Moriarty gjorde inte en min, han bara stirrade på Stina.
Göran lämnade rummet och började gå med hastiga steg mot sin kommande lektion. När han hade kommit till korridoren där hans klassrum låg mötte han några tjejer som han skulle ha lektion med.
– Ska vi vara ute idag? Frågade en av tjejerna.
– Nej, det hade jag inte tänkt. Svarade Göran lite förvånat.
– Varför har du din ute-jacka på dig då?
Göran kollade ner på sig själv och såg att han fortfarande hade på sig sin gröna jacka. ”Ojsan. Jaja. Spring till klassrummet och vänta på mig så går jag och hänger jag den här i lärarrummet”.  Han vände om och började gå tillbaka mot sitt arbetsrum. Han utnyttjade tiden med att läsa på noterna som han senare skulle lära ut till klassen under deras musiklektion.
När han kom fram till sitt arbetsrum lade han noterna i bakfickan och tog av sig jackan och hängde den över sin axel och öppnade dörren långsamt.  Där inne stod Stina och Moriarty mot varandra och grälade. Han bestämde för att öppna dörren långsamt och när stunden var rätt skulle han gå in och snabbt kasta jackan på stolen. Efter en stund av skrik blev det plötsligt tyst i rummet. Göran började långsamt öppna dörren och kikade in. Moriarty stod med ryggen mot honom längst bort i rummet. Framför honom stod Stina. Göran öppnade dörren lite till och mötte Stinas blick. Hon skulle precis öppna munnen men hann inte få ut ett ord innan Moriarty hade lyft handen och skjutit henne i magen med en dämpad pistol. Göran frös till, men stod kvar och iakttog Moriarty i tystnad. Moriarty sparkade lätt på Stinas döda kropp för att se om hon verkligen var död, för säkerhets skull skjöt han henne mitt i pannan. Hennes blod formade en pöl under hennes huvud. Taklamporna blinkade dramatiskt.
 Göran vände om och sprang igenom korridoren. Han tog sig snabbt till klassrummet där klassen väntade, varför han inte ringde polisen förstod han inte själv.
Han försökte hålla masken under sin lektion men måste ha misslyckats. Eleverna som vanligtvis brukade avguda honom stod ett steg tillbaka och gav honom underliga blickar. Han tittade på klockan. Han tittade på klockan igen. Och igen. När polissirener hördes kollade han chockad och spänt upp på klockan, klockan var 08.31.

Klockan var 13:37. Göran satt i sin cell. Han skulle bara sitta inne några månader, innehav av narkotika gav inga långa straff.
Sex månader hade passerat sen Stina hade skjutits på skolan. De sex månaderna hade gått fort, men samtidigt långsamt för Göran. Skulden av att inte ha berättat om att det var Moriarty som hade skjutit Stina hade gjort honom närmre till galen. Han hade bettet sig närmre aggressivt mot folk i sin omgivning.
Han fick till slut sjukledigt och spenderade dagarna med att gå runt i cirklar i sin lilla lägenhet och tänka, tänka mycket.
Till slut fann han sin tankekraft för svag så han letade på en droghandlare, köpte nåt av den enklare sorten och började droga. Sen gick det utför. Han tog tyngre och tyngre droger. Hans pengar gick åt, hans fysik gick åt, hans psyke gick nästan åt helt. Han blev mer och mer paranoid av skulden, vilket fick honom att ta mer droger.
När han en dag inte hade några pengar att betala sitt knark drog han en våldsam akt och slog ner sin droghandlare och tog allt knark handlaren hade på sig. Göran insåg att mannen skulle finna honom och hämnas. Så han fick i sig nästan allt knark i hopp om att han kunde konsumera det innan handlaren fann honom.
Det var ingen bra idé. Göran fick en minimal överdosering och förlorade medvetandet. När han vaknade var han arresterad av polisen på grund av narkotikainnehav, droghandlaren hade anmält honom.
Under ett av förhören hade Göran till slut berättat hela historien om varför han började knarka, ända från att Moriarty hade skjutit Stina. Polisen hade tystnat och börjat ställa frågor om mordet. Det visade att fallet inte hade lösts än och var nära till att stängas. Men med Görans vittnesmål kunde fallet avslutas.
Göran var orolig. Med denna historia och hans psyke kunde han inte få tillbaka sin praktikplats på skolan, han kanske inte ens kunde få gå klart sin utbildning på musikhögskolan. Hans liv kunde aldrig bli normalt igen.


Fängelsevakten fann Görans kropp en vecka senare. Han hade hängt sig med hjälp av sitt sänglakan som han hade hängt i taklampan.  Hans bruna hår hade börjat bli grått och hans kropp var smal och mörkare, drogerna hade gjort honom svag.

2 kommentarer:

  1. Jag gillade hur handlingen gick från bra till dålig, det vart mer intressant och något utöver det vanliga. Jag tycker även att du använder ett bra och förklarande språk, det enda du kan tänka på tills nästa gång är styckeindelningen :) - Emelie

    SvaraRadera
  2. Mycket bra och spännande! du har ett bra flöde i din novell!
    nästa gång kan du tänka på mer beskrivning av huvudpersonen. Annars jätte bra, du har tänkt igenom början och slutet :D - Nathaly

    SvaraRadera