tisdag 19 november 2013

Jonna. L.

Vi har två händer för att hålla.


”Han går där. Jag ser honom. Han går där längst bort i skolkorridoren, han skrattar och håller om någon. Någon annan tjej. Den där tjejen brukade vara jag. Jag vet att de bara är vänner, men hon är ändå mer för honom och närmare honom än vad jag är nu trots att jag har varit närmare honom än vad hon någonsin varit. Det gör ont att vilja vara den där klasskamraten han håller om och skrattar med medan jag sitter här längst bort i korridoren. Han har inte ens sett mig, det gör han förhoppningsvis inte heller. Åh herregud, här kommer gråt och kräkattackerna igen.”
Det skrev jag i mitt block för ett år sedan när jag satt i korridoren och såg personen jag älskade mest i hela världen gå förbi med någon annan, personen som inte längre älskade mig. På grund av synen som inte var något alls för andra men som var så mycket för mig behövde jag springa till toaletten för att kräkas i ångest och bryta ihop på golvet. En halvtimme senare hade jag sminkat om mig, rätat till kläderna, tagit ett tuggummi och plåstrat om handlederna som jag skurit upp med nycklar, fantiserat bort ångesten och gått till nästa lektion. Jag är okej, jag mår bra på utsidan och det är vad som räknas.
”Käraste älskade Carl kom tillbaks till mig, vänd om, spring hit och kyss mig som bara du kan. Älska mig igen. ”
Men han vände inte, han sprang inte mot mig och han kysste mig verkligen inte igen.

Att gå på samma skola som den jag älskade var inget bra val. Sen är det ju det där med att man inte väljer vem man blir kär i, att man inte väljer vem man ska älska mer än något annat. Jag gick på samma skola som Carl, pojken som snurrade min värld och jag var galet kär i honom, förälskad i honom och han i mig. Men en dag var det inte på det sättet längre, för han hade ångrat sig. Han hade skickat det där äckliga ”det funkar inte mellan oss men vi kan väl vara vänner”-sms:et och jag ville bara skrika, gråta, slåss, supa, skära mig och dö. För det finns ju ingenting man kan göra när man inte blir älskad tillbaka längre. Självklart lovade han, som vilken människa som helst, att vi skulle fortsätta vara vänner men så blev det ju så klart inte. Aldrig att han hälsade på mig, gick i närheten av mig eller såg åt mitt håll igen. Och jag bara skrev i det där satans blocket. Jag skrev om honom konstant för han var ju det enda jag tänkte på. Han och självmord då och jag räknade ner dagarna. Jag hade samlat på mig 81 sömntabletter hemma, 9 kvar och sen skulle jag lämna allt som gjorde ont. Jag klarade inte av att se honom i skolan en dag till, jag klarade inte av att gråta på skoltoaletterna mer och mina föräldrar lät mig inte byta skola för de förstod inte. Dock kan jag inte klandra dem för att de inte förstod när jag inte lät dem veta något.

”Jag har 99 tabletter nu, imorgon är det dags. Imorgon lämnar jag allt. Imorgon tar jag vad andra kallar den fega vägen ut.”
Det skrev jag i mitt block den 18 december. Jag hade en flaska ren vodka under sängen för att inget skulle få riskera att gå fel, jag ville inte att det skulle finnas några som helst möjligheter till att överleva. Men något gick inte som planerat den kvällen. Mamma gick helt oväntat in på mitt rum och satte sig på sängkanten, bredvid henne låg tomma kartor för sömntabletter och hon såg asken där jag samlat tabletterna. Jag skrek, grät, slog, kastade sönder saker, ljög, jag gjorde allt i min värld för att hon inte skulle ta tabletterna men hon lyssnade inte på mina lögner. Hon hällde gråtande över alla 99 tabletterna i sin hand och tog med dem ner. Och som jag skrek, aldrig att jag har varit så upprörd och arg någonsin tidigare. Hon hade förstört allt. Jag hade ingen plan B, jag hade bara en flaska vodka och ett halvtomt paket med Lucky Strike cigaretter.

Och nu undrar ni säkert varför jag sitter och berättar det här för er, vad jag tror att jag vinner på det och ni funderar nog på om jag bara söker uppmärksamhet? Jag skriver det här för att jag somnade gråtande på badrumsgolvet den där kvällen. För att jag inte hade en aning om någonting. För att jag var så arg men nu är så tacksam för att min mor tog mina tabletter den kvällen. För att hon gömde alla tablettkartor på pappas jobb så att jag inte skulle få tag i dem. För att hon förstod. För ni kan aldrig gissa vad som hände en månad senare.
En månad senare skrev jag detta, i samma block som jag skrivit i tidigare, på sista sidan:
Jag träffade någon ikväll. Han heter Michael och han står bortom ord. Ikväll var magisk. Vi drack vitt vin hemma hos Kim och Michael bad mig att sitta i hans knä då det inte fanns några lediga stolar. Jag vet att jag måste sluta dricka, att jag inte bör sätta mig i främlingars knä längre, men den här gången var det annorlunda. Han var snäll, han kysste mig försiktigt och jag kände mig lycklig. Det känns så fel att känna så här för honom efter Carl, det är ju Carl jag är kär i, om det inte är över för mig nu. Det kanske är en ny tid nu.”

Och vad vill jag vinna på att tala om det här för er? Vad har ni för nytta utav det? Jag vill att ni förstår att det är okej att gråta i skolkorridorerna och att söka tröst.  Det är okej att hjärtat går sönder ibland. Du kommer att vilja dö, du kommer att skrika sönder halsen i ångest men du kommer att komma över det, och du kommer att bli kär igen, du kommer att klara dig. Tänk om jag hade fått försvinna den där kvällen, tänk om jag inte hade tvingats vänta den där extra månaden. Du kommer att klara dig, du kommer att må dåligt men du kommer att klara dig. Man vet aldrig vad nästa dag kommer att bjuda på och det kanske gör ont, men jag lovar dig att det är värt att vakna och se, för just imorgon kanske du har tur. Just imorgon kanske det är din dag, varje dag.

Jag träffade Michael igen dagen efter två flaskor vitt vin och fyllekyssar. Vi umgicks tillsammans med vänner på stora torget och vi sov hemma hos mig. Allt var så fantastiskt trots att jag var så otroligt livrädd för att bli sårad igen. Men jag blev aldrig sårad igen. Jag och Michael firar att vi har varit i ett förhållande, att vi har varit kära i 1 år och 2 månader om en vecka. Jag har skaffat ett nytt block att skriva i, för där det andra tog slut började ett nytt kapitel. Michaels kapitel. Du kommer dit, en dag vaknar du och en kväll träffar du din egen Michael.


Vi har två händer för att hålla, två öron för att höra, två ögon för att se, men vi har endast ett hjärta i kroppen då någon annan äger det andra, och vår uppgift är att hitta det. Så håll i ditt hjärta hårt, så länge det pumpar kan du rädda någon annans liv, så som min mor och Michael räddade mitt.

6 kommentarer:

  1. Jag tyckte detta var en underbart bra novell, den var så välskriven och djup.
    /Moa

    SvaraRadera
  2. Jätte jätte bra handling och mening.
    Det syns att du har lagt ner tid på den och det är är super bra!
    /Alice

    SvaraRadera
  3. helt underbar novell, jag fick nästan tårar i ögonen, riktigt stark.
    /Anton

    SvaraRadera
  4. Hejsan! Det var inte min uppgift att läsa din novell, men jag läste ändå några slumpvis pga att jag var så uttråkad... Kände för att skriva en kommentar!
    Jag måste säga att din novell var fantastiskt bra skriven med ett tydligt budskap och den var även otroligt enkel att hänga med i.
    Tycker att de ovan varit lite dåliga på att komma med förbättringar, kanske för att det knappt finns något att säga till om, men då tänkte jag att man faktiskt kunde uppmärksamma de små fel som fanns. De var: ett "sen" istället för ett sedan, meningar som började med "och" och jag saknade även ett bindestreck vid gråt- och kräkattackerna.
    Den var fantastisk och det som går att förbättra är som sagt endast små, små grammatiska fel.
    (Jag hade velat haft åtminstone något att förbättra, därför jag skrev detta)
    /en estet

    SvaraRadera
  5. Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera