Karolina Ö

Att vara helt normal

Jag är helt normal.

Det är mantrat jag tänker varje dag. Minst tre gånger i timmen. Ungefär sjuttiotvå gånger om dygnet och cirka femhundrafyra gånger under en vecka. Jag måste det helt enkelt. Bara för att överleva. För att inte bli utstött eller anses vara annorlunda. En som inte tillhör mängden, helt enkelt.

Den här måndagsmorgonen började precis som vilken annan dag som helst. Läraren stod framme vid tavlan och pratade om hur viktigt det var att våra inlämningsuppgifter är inne precis i tid på fredag under tiden som de andra i klassen skickade lappar mellan varandra eller kollade på mobilen vad det skulle bli för lunch idag medan de gjorde sitt bästa för att övertyga läraren att de faktiskt brydde sig om att han existerade. Jag satt själv på min bänkrad och var en av de få som faktiskt brydde sig om vad läraren ville oss. Som vanligt, helt normalt. Precis som det skulle vara. Ända tills dörren till klassrummet öppnades. Allas blickar förutom min vändes mot dörren och det blev knäpptyst i klassrummet. Jag orkade inte bry mig inte, jag låtsades istället vara helt uppslukad av mina anteckningar. Det var säkert bara någon elev som gått fel, det hände ibland.

”Ursäkta, är detta klass 9C?”, frågade en för mig främmande röst. Nyfiket lyfte jag på huvudet och tittade rakt in i de vackraste ögon jag någonsin sett. Det var gröna som smaragder och ett tag undrade jag om de lyste mot mig, som en katts ögon gör när man lyser på dem med en ficklampa. Främlingens ansikte var hjärtformat, kroppen otroligt smal och håret svart och rufsigt, men samtidigt såg det på något sätt prydligt ut. Jag tittade på mina klasskamrater, och jag var definitivt inte den enda som hade märkt att hur snygg främlingen var. Både tjejer och killar satt helt tysta och inspekterade den person som just stigit in i vårt klassrum utan att knacka. Ja, främlingen var verkligen..

  ”Nej nej, jag är normal. Helt normal”, tänkte jag.

Läraren harklade sig, troligtvis en aning irriterad över att personen gått in utan att knacka.

  – Ja, detta är klass 9C, och du är? frågade läraren.

  – Åh, förlåt mig! Jag heter Kim och ska börja i den här klassen, sa främlingen och räckte fram sin hand för att hälsa.

   Vår lärare räckte förvånat fram sin hand och mötte Kims gest.

  – Jaså, Kim Andersson? Men skulle du inte komma imorgon? frågade vår lärare.

  – Jo egentligen, men jag kunde inte vänta. Dessutom är det väl bättre att börja redan på en måndag istället för mitt i veckan, tycker inte du det? sa Kim med ett brett leende.

   Jag hörde hur några började fnittra bakom mig och situationen blev inte precis bättre av att vår lärare började rodna.

  – Jo, det är klart. Vi har bara en halvtimme kvar av lektionen, men du kan sätta dig där det finns en ledig plats så länge så ska jag bara hämta det material du behöver, sa läraren, harklade sig igen och skyndade sig ut ur klassrummet.

Kim tittade ut i klassrummet där nästan alla gjorde en gest att det fanns en plats hos just dem. Men så gjorde Kim något som jag inte hade väntat mig. Kim drog ut stolen bredvid mig och slog sig ner.

   – Hej! Jag heter Kim som du kanske hörde. Vad heter du då? sa Kim med världens bredaste leende.

Jag bara satt där och stirrade på Kim. Jag hade inte ens försökt att gestikulera åt platsen bredvid mig ens, Kim tog den ändå. Och de där ögonen. De glittrade så underbart.

   ”Nej, vad håller du på med?! Du är normal, hör du det? Helt normal”, tänkte jag igen.

Plötsligt började Kim fnittra. Jag ryktes ur mina tankar och kände mig helt yrvaken.

   – Vad är det? undrade jag.

   – Din mun. Du ser ut som en fågelholk! svarade Kim och skrattade.

Jag hade inte ens märkt att jag haft min mun öppen. Jag stängde den snabbt och kände hur jag blev helt varm i ansiktet. Kim verkar ha sett det, för skrattet försvann lika snabbt som det uppstått.

   – Det gör ingenting. Du såg jättesöt ut, sa Kim.

Resten av lektionen gick min uppmärksamhet inte till inlämningsuppgifterna. Min uppmärksamhet var helt riktad åt Kim, och Kims uppmärksamhet var helt riktad åt mig. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt, och Kim var riktigt trevlig också. Inte trevlig som i ”trevlig-bara-för-att-du-tilltalar-mig-och-jag-är-tvungen-att-svara”-trevlig utan riktigt trevlig. Som att Kim faktiskt var intresserad av vad jag sa. Efter lektionen hängde Kim efter mig och bad mig visa runt på skolan. Kim satt bredvid mig nästa lektion och i matsalen också. Och när det till slut var dags att gå hem sa Kim ”Vi ses imorgon!” och blinkade på ett mystiskt sätt till mig innan korridoren var full med andra elever och jag inte kunde se Kim mer. Jag kände hur jag blev helt varm inombords. Inte kunde det väl vara så att Kim gillade mig? På det visset som jag verkade göra.

”Nej nej NEJ NEJ! Nu får du fan sluta! Varför skulle Kim gilla dig? Kim är inte avvikande, och du är.. Du är normal, förstår du? Helt jävla normal, precis som alla andra!” tänkte jag åter igen medan jag försökte hålla tårarna borta och skynda mig bort därifrån.

Under de kommande dagarna umgicks jag och Kim mycket tillsammans. De andra i klassen började ge oss lite blickar och jag började faktiskt bli orolig. Tänk om de skulle fatta? Eller i alla fall börja misstänka något. Men alla de där tankarna verkade som bortblåsta så fort jag såg Kim le bredvid mig. Allt verkade vara mycket bättre så fort Kim var med mig. Ända tills vi hade diskussion under religionslektionen. Vi skulle sitta i grupper och få olika punkter att diskutera. En av punkterna var om det var rätt för sexuellt avvikande att gifta sig i kyrkan. Kim räckte plötsligt upp sin hand.

  – Varför står det ”sexuellt avvikande”? Att vara homosexuell är väl lika värt som att vara heterosexuell?

En stor suck hördes genom klassrummet. Ingen hade lust att fastna i formuleringen av frågorna, allra minst läraren. Alla ville bara sätta igång med uppgiften så att de slapp lyssna mer på lärarens prat.

  – Visst är det lika mycket värt att vara homosexuell som heterosexuell, men nu är det ju vanligare att man är heterosexuell än homosexuell, sa läraren lugnt men irriterat.

  – Men varför då kalla det ”sexuellt avvikande”? Det låter som att det är onormalt att vara homosexuell, när det är precis lika normalt som att vara heterosexuell. Det är ju ändå kärlek, hur man än ser på det, insisterade Kim.

  – Men kom igen, lägg ner bara! Känner du dig träffad eller? sa plötsligt en annan i klassen precis bakom oss.

Jag kunde höra hur resten av klassen började fnissa. Det här var bara pinsamt. Jag ville bara sjunka genom marken och försvinna för gott. Jag sneglade på Kim. Kim tittade fortfarande på läraren och verkade inte något berörd av resten av klassen. Plötsligt vände sig Kim mot personen som hade talat.

  – Ja, kanske jag är berörd av det hela.

Sen hände något som fick hela klassen att sluta skratta och helt och hållet tappa andan. Jag också. Kim vände sig mot mig och kysste mig.

Att säga att jag blev en aning förvånad var en underdrift. Jag blev helt chockad av att plötsligt känna Kims mjuka och varma läppar mot mina. Kyssen var helt underbar. Men helt plötsligt försvann värmen från mina läppar. Kim reste sig och smällde igen klassrumsdörren med en smäll. Jag satt bara och tittade rakt fram. Alla andra i klassen satt där och gapade. De fattade nog lika lite som jag vad som just hade hänt. Läraren vände sig och såg bekymrat på mig. ”Jag får be om ursäkt för att du var tvungen att utstå det där”, sa han tröstande. Då kastade jag mig upp ur stolen och flög ut ur klassrummet. Jag ville inte vara kvar där, jag ville bort därifrån. Jag ville se var Kim hade tagit vägen.

Jag hittade Kim i den tomma korridoren vid våra skåp. Kim såg förvånat på mig när jag kom springande. ”Vad gör du här?”, frågade Kim. ”Jag ville bara se om du mådde bra”, sa jag. Kim nickade bara stumt och sen stod vi där en stund och tittade på varandra. ”Förlåt att jag kysste dig förresten. Jag tyckte inte om formuleringen bara. Kärlek är kärlek, eller hur? Det spelar ingen roll om det är mellan en tjej och en kille eller mellan två killar. Det är lika normal som vilken annan kärlek som helst”, sa Kim och tittade ängsligt på mig. Jag bara log och sa ”Det gör ingenting alls”.

  – Är det säkert? frågade Kim och såg en aning överraskad ut.

  – Självklart! sa jag och log så brett jag kunde.

Kim såg först en aning tveksam ut men tveksamheten bytes snabbt ut mot ett av Kims underbara leenden. ”Okej, men då ses vi imorgon då!” sa Kim och gick mot utgången. Jag vände mig också om för att gå tillbaka till klassrummet när jag plötsligt hejdade mig.

”Den där kyssen, betydde den någonting mer?” ropade jag efter Kim i den tomma korridoren. Kim vände sig om, flinade och blinkade bara åt mig, och fortsatte sedan bort. Jag kände själv hur ett leende började sprida sig på mitt ansikte också. Kims kyss var ett meddelande till mig, och för första gången tänkte jag:

Det spelar ingen roll vad andra tycker. Enligt mig är jag helt normal.

Och jag är stolt över det.