Lucas L

Två dagar senare

Jag vaknade upp på det lilla sjukhuset en liten bit utanför Jönköping, jag tror aldrig att jag någonsin varit så förvirrad som jag var just då. Jag kollade i den lilla spegeln som låg bredvid sjukhussängen och såg att jag faktiskt såg ganska mycket ut som jag alltid gjort, ett ganska intetsägande utseende, en look som passar på det flesta med mitt halvlånga hår och mitt lite lätt finniga ansikte. Min lilla iakttagelse avbröts när en sjuksköterska kom in i rummet med en bricka med en tveksam, halvsvettig ostmacka på.

”God morgon!” sade hon med en så glad röst att det nästan gjorde ont i öronen. ”Vilken trevlig dag att vakna upp på.” Jag var alldeles för förvirrad för att kunna förstå det roliga. Så istället för att skratta frågade jag med en halvotrevlig ton: ”Vad gör jag här?” Sjuksköterskan ställde ner brickan bredvid min säng och blev väldigt snabbt mycket seriösare. ”Du var med om en olycka och du har varit medvetslös i cirka två dagar”, sade hon. Hon berättade att jag brutit höger ben och knäckt två revben, förutom det var det bara några skrapsår här och där.

Det hela inträffade när jag åkte iväg med klassen på en liten skidresa som en sista grej innan vi splittrades inför gymnasiet. Jag var inte så värst taggad på det. För det första var jag inte så förtjust i min gamla klass eftersom jag aldrig riktigt känt att jag var så omtyckt, och för det andra går mina skidåkarfärdigheter att likna vid en bärplockare utan händer… Men sympatisk som jag är, åkte jag med ändå och log lite ansträngt mot kvinnan jag hyrde mina skidor av. Jag ramlade några gånger under de tjugofem metrarna mellan uthyrningen och liften, och jag kunde lätt förstå att alla blickar jag fick inte var av avund för min teknik på skidorna. Men jag kan stolt berätta att jag tog mig upp med liften på första försöket. Sedan gick det bara utför, haha...

   Mitt första åk gick fort, jag ”valde” att strunta i att svänga och köra slalom, istället körde jag väldigt fort rakt fram och jag stannade tack vare att jag slängde mig åt sidan och stanna tillslut helt med hjälp av det lilla orangea plaststaketet som hindrade drullar som mig själv att köra in i kön till liften. Jag valde faktiskt att åka igen, vad hade jag att förlora? Inte visste jag att det var det skulle bli en sådan katastrof.

   Min andra färd med liften gick bra även den, och jag stod på toppen av backen och blickade ut. Jag kände mig ganska cool när jag stod där över alla andra. Jag valde därför att stå kvar en liten stund innan jag åkte och hela min coolhetsfaktor skulle försvinna ner för backen med mig. Nu i efterhand kan jag tycka det var bra att jag stod kvar lite längre, och fick känna vinterluften innan jag hamnade i en ambulans på väg mot detta tråkiga sjukhusrum jag är i nu. Om man jämför så är det mycket trevligare med ljudet av vinden och fåglarna än det tråkiga surret av lysrör som överröstade alla tankar man har i huvudet.
    Jag skulle faktiskt hellre sitta på en stenhård trästol och plugga matte i en av våra skolsalar just nu. De salarna är helt vita, inga tavlor, inga gardiner, ingenting. Även där är det dock lysrör i taket, fördelen med skolan är att där kan man dra på lite Toto i öronen för att få bort surret. Här på sjukhuset får jag inte ha mobilen igång så det blir lite problematiskt att försöka få bort ljudet.

Jag fortsatte berätta historien för sjuksköterskan för att komma på andra tankar.

När jag väl tog fart ner för backen för att inom en snar framtid ligga medvetslös bredvid en gran, tänkte jag på hur skönt det skulle vara att sitta hemma vid pianot och lira. Dessa tankar gjorde att jag inte tänkte så mycket på vad jag gjorde, jag bara åkte nedåt och drog mig sakta mot den vänstra kanten av backen.

För att ge sjuksköterskan en bättre bild av händelsen, berättade jag lite om hur backen såg ut. Om man stod högst uppe, kunde man se stugan med fikat och uthyrningen rakt fram, liften till höger, och till vänster kom en liten skogsglänta mitt i backen.

    Jag hade fortfarande inte listat ut att jag var på väg mot skogen när jag började komma så nära att jag körde på en sten och kom helt ur balans, jag korsade skidorna över varandra och föll direkt. Jag kan tänka mig att det såg ganska roligt ut när jag flög omkring där ute. Skidorna lossnade och flög åt olika håll och jag gled på mage rakt mot en vall som var uppbyggd för att hindra folk från att köra in i skogen. Ironiskt nog fungerade vallen bättre som ett hopp, så om glida in i en gran inte var förnedrande nog, var jag ju självklart tvungen att flyga in i en gran och studsa runt lite på vägen ner. Tänk, hade inte vallen varit där, hade jag kanske bara fått lite småskador, men jag var ju tvungen att synas ordentligt.

Men här sitter jag nu, ett gipsat ben och två knäckta revben. Kul. Jag vände mig mot bordet bredvid sängen för att smaka på min tveksamma ostmacka som jag fått, men då får jag syn på ett kuvert på bordet. Jag öppnade och läste och blev otroligt glad och överraskad över alla härliga hälsningar jag fått från mina klasskamrater efter olyckan.

Man kanske inte är helt ensam i världen trots allt.