tisdag 19 november 2013

MOA ELLIOT'S NOVELL

Fanny


Vill du veta det första jag tänker på när jag vaknar om nätterna? Dig.

Jag tänker på när vi klockan fyra på morgonen gick på stadens tomma gator, tysta och tomma. Vi gick tomma genom den kalla staden en tidig aprilmorgon när det precis började ljusna. Jag var sliten och trött. Jag hade på mig bruna skor, blåa chinos och en randig vitröd tröja. Det mörka håret stod åt alla håll och glasögonen var suddiga. Du däremot, du var så vacker. Du hade en gul kjol och röda ballerinaskor. Ditt mellanbruna hår var lite vågigt och det hängde ner över den vita blusen.

Allt började hemma hos min vän, Helmer. Jag åkte dit för att gå på fest. Inne i Helmers lägenhet var det ett dunkelt ljus och mycket folk. Låten Come on Eileen spelades så högt så att man knappt kunde göra sig hörd. Jag trängde mig fram för att få något att dricka. Tillslut kom jag in i köket. På bordet stod det några burkar öl, jag tog en.  Jag trängde mig vidare in i vardagsrummet för att leta på Helmer. I vardagsrummet dansade folk och efter som jag inte kunde se Helmer någonstans så struntade jag i honom och började dansa istället.  Efter ett tag började jag oförberett dansa med en tjej. Hon var så vacker.  Jag hade sett henne i skolan men jag hade aldrig pratat med henne. När låten var slut tog hon tag i mig och drog med mig till soffan och vi satte oss.
     – Vad heter du? Jag har inte sett dig här förut! Sa hon. Hon fick skrika för att göra sig hörd.
     – Jag heter Kalle, jag går i 9E på Sjöhemsskolan. Jag spelar i samma basketlag som Herman, svarade jag.
     – Aha, jag heter Fanny, jag går i 9A, sa hon och log.

Jag och Fanny satt där och pratade hela kvällen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Jag fick reda på att hon bodde hos sin pappa i en lägenhet mitt på stan och att hon nästan aldrig hade träffat sin mamma, jag fick reda på att hennes favoritlåt var ”Bara dårar rusar in” och att hon hade en lillebror som hette Felix.

Efter någon timme bestämde vi oss för att lämna festen. Vi gick ut på stan jag sa att jag skulle ta med henne till mitt favoritställe, men först skulle vi fixa något att äta. Det enda som var öppet var pressbyrån så det fick duga. Jag köpte två kanelbullar och en chokladkaka.

Mitt favoritställe var ett berg som låg precis i utkanten av stan. Efter cirka en halvtimmes skratt och klumpigt klättrande kom vi upp på toppen och såg ut över den upplysta staden.
      Berätta nu, varför gillar du den här platsen så mycket? Sa hon och log.
    –  Jo, sa jag. Om du tittar ut över staden så ser man allting som om det vore en tavla, som om någon hade målat en bild. Allt ser så fridfullt och tidlöst ut. Alla ljud är så avlägsna och havet ser så vackert ut. Det är lugnande, inget stressande eller liknande.
Hon såg på mig och log innan hon nästan viskade till mig.
     – Livet tuffar på som ett tåg i ett öppet landskap, tiden går och vi kan inte göra något åt det.
Det blev helt tyst. Det hon sa var så genialiskt och skrämmande på samma gång.  Det var skrämmande att det hon sa var så himla sant och det finns absolut inget vi kan göra åt det. Vi sitter på samma tåg allihopa och ingen kan kliva av. Saker och ting händer även fast vi inte vill det och vi kan inte gör någonting åt det.
Efter att ha suttit tysta ett tag bestämde vi oss för att börja dra oss hemåt. Klockan började närma sig fyra på morgonen när vi sakta gick på stadens tomma gator, du var så vacker.

Jag sov så bra den natten, jag tror nog ärligt att jag aldrig har sovit så bra i hela mitt liv. Morgonen efter åt jag en ovanligt god frukost och sedan ringde Fanny. Hon ville ses och prata. Jag blev jätteglad vi bestämde att vi skulle ses på berget klockan elva. Jag klädde på mig en rödrutig skjorta och ett par mörkblåa slitna jeans.

När jag kom upp på berget satt redan Fanny där. Hon vinkade. Jag gav henne en kram och satte mig bredvid henne. Solen sken och det kändes som att att sommaren var på väg att blomma ut vilken dag som helst.  Vi satt där och pratade om allt möjligt precis som kvällen innan. Plötsligt blev Fanny lite allvarligare och sa:
      Kalle, jag vill att du ska veta att jag inte är flickvänstypen.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade.
      Vad menar du? Jag har inte tänkt på det riktigt så, men, alltså vadå inte flickvänstypen?
      Det är inget speciellt, jag vill bara inte att du ska tro något.
Det gjorde ont när hon sa sådär. Jag tyckte ju om henne. Jag blev ledsen men sa inget. Hon fortsatte prata på som vanligt och senare skildes vi åt som vänner men det kändes inte bra. Jag förstod inte varför hon ville träffas för att bara säga det där, jag hade ju trots allt bara känt henne i knappt ett dygn.

På måndagen såg jag henne inte i skolan, inte på varken tisdag eller onsdag heller. Jag märkte att något var konstigt. Jag försökte ringa henne men jag fick inget svar. Jag var orolig och började undra om det hade hänt något allvarligt. Jag fortsatte ringa och tillslut efter många långa signaler svarade en darrig mansröst.
      –Hallå?
      –Hej, jag heter kalle och jag söker Fanny, sa jag.
Jag hörde hur mannen andades tungt och jag antog att det var Fannys pappa jag talade med.
      –Fanny är. Fanny är död, sa han. Hon tog sitt liv i måndagseftermiddag.
Jag blev helt tyst. Jag tryckte bort samtalet och jag ville inte tro det jag just hört.  Jag kände hur jag fick en stor klump i magen och tårarna började rinna.  Jag bet ihop käkarna så hårt så att jag trodde att mina tänder skulle gå sönder.

Jag grät så mycket under natten att jag på begravningen inte hade några tårar kvar. Det var inte mycket folk i kyrkan men när låten ”Bara dårar rusar in” spelades så grät alla, även jag. Efter begravningen la jag en röd ros på hennes grav och sedan gick jag därifrån.

Jag hade bara känt Fanny i en vecka när detta hände. Vissa kanske tycker att det är lite men efter bara en vecka var Fanny den som kände mig bäst av alla. Det är konstigt hur vissa människor kan finnas i ens liv jättelänge men aldrig betyda särskilt mycket och att sådana som Fanny kan betyda hela världen trots att man bara känt dem under en ytterst kort period av livet.


Ingen fick någonsin veta varför Fanny tog sitt liv, det förblev ett mysterium. Det har gått ungefär ett år nu men varje natt jag vaknar så tänker jag fortfarande på aprilmorgonen då vi gick genom stan tomma, men ändå så fulla av liv.

5 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. jättefin handling helt generellt.
    bra språk som var lätt att läsa, inte för mycket krångliga ord
    /Alice

    SvaraRadera
  3. Den var jätte bra och väldigt intressant.
    Det var väldigt bra språk.

    /Jesper

    SvaraRadera
  4. Jätte fint och känsligt skrivet!
    Det enda att tänka på är nog att det förväxlats mellan punkt och komma några få gånger. /Jonna

    SvaraRadera
  5. väldigt fin historia. och den grep verkligen tag i mig.
    jag hade svårt att hitta fel i din text. så jätte bra.
    /Anton

    SvaraRadera