Nathaly R

Mitt minne

Det var inte så här det skulle bli. Det skulle aldrig gå så här långt. Det var en månad hon hade bestämt sig för. Men nu finns ju inte det andra jobbet på caféet kvar. Bara lite till, intalade hon sig själv. Jag ska sluta snart. Bara ett tag till. Kanske en månad till. Ja. Så får det bli. Mars har trettioen dagar. Trettioen tusen euror till och hon skulle ha säkrat ekonomin för ett bra tag framöver. Hon skull kunna leva på dem tills hon hittat ett bättre jobb. Ett normalt jobb som hon inte behövde smyga med eller skämmas över. Hon kanske till och med skulle kunna få tillbaka kontakten med mamma. Men nej. Mamma skulle aldrig kunna acceptera de val hon hade gjort i livet. Claire hade gått emot allt mamma stod för. Kvinnans självständighet, självrespekt, och värde. Att Claire inte ville gå i kyrkan hade hon haft överseende med, men detta var annorlunda. Hon hade blivit den mamma och alla andra föraktade. Det hon själv föraktade för bara ett år sedan. Den hon hade blivit var ingen man ville vara med, synas med eller veta av. Hon en av dem. Dem som samhället såg förbi. De hade inga rättigheter. De var trasiga människor som en gång för länge sedan hade haft livsglädje i ögonen. Nu fanns där ingenting. Bara becksvart mörker och tomhet. Som om det inte fanns någon själ kvar i dessa kvinnor på samhällets bottenskikt. Å ena sidan kanske det var bra. Att det bara var kroppen kvar betydde kanske att själen redan hade fått komma till den Gud dom valt att tro på. Den var på ett finare ställe, där ingen kunde skada den. Där inget ville skada den. Claire trodde inte på något sådant. Obegränsad godhet försvinner när man har fyllt 16 i Paris. När man får se allt annat som finns utanför den lilla rosa världen man levt i. I alla fall när man är Claire De Gaultier.

Ingen hade kunnat förutse detta för henne. Hon hade alla världens erbjudanden framför sina fötter. Det hon själv inte kunde uppnå hade hennes föräldrar kunnat köpa henne. För ett år sedan skulle alla säga att i hennes framtid låg ett bröllop med den stora kärleken, två perfekta små barn, ett majestätiskt hus och fina bilar. Självklart skulle hon jobba som försäljare. Det var det hon hade talang för, att sälja. Hon kunde sälja allt. Och på sätt och vis slutade hon som säljare också, det var bara objektet som förändrades. Idag säljer hon inga aktier. Hon säljer sig själv. Vilket egentligen är förvånansvärt lätt. Hon attraherar. Hon ser bra ut. Hon är medveten om det. Det går som på räls. Hon behöver knappast röra sig till kunden. Han kommer till henne. Han vet var hon finns. Kanske var det detta som lockade. Att hon inte skulle behöva slita så mycket. För det har hon aldrig behövt göra. Hennes föräldrar betalade alltid. Även efter skilsmässan överöste dem henne med gåvor och pengar. Hon hade alltid allt. Och lite till.

Tankarna slutade abrupt när Claire såg den vita Lamborghinin svänga in på trottoaren. Mannen kollade på henne. Hon kände igen honom. Det var han som kom hit varje onsdagskväll för att vara otrogen mot sin oanade fru som var på sin yogakurs. Hon visste att hon hade en timme på sig att göra jobbet. Han hade bråttom hem igen sedan. Hon gick emot bilen i sina höga klackar. Det var svårt att veta var hon skulle placera fötterna då gatlyktorna hade bestämt sig för att lägga av. Hon skulle precis sätta ner skon en sista gång innan hon skulle vara framme för att öppna bildörren, när hon trampade fel. Hon gled av trottoarkanten. Hon hörde precis klacken på de röda stilettklackarna bytas av innan hon föll handlöst ner och det svartnade för hennes ögon.

Claire slog upp ögonen och den första tanken som kom till henne var hur ont hon hade. Hela kroppen värkte så att hon tvekade på om hon skulle orka ställa sig upp. Hon tänkte i alla fall sätta sig upp, för här kunde hon ju inte ligga. Trots att varenda muskel i kroppen sa ifrån så kämpade hon sig upp till en position då hon halvt satt men med ryggen och huvudet hängandes framåt. Var hon hel? På den fronten fanns inga garantier. Hon kände sig fram lite tafatt. Hon drog handen igenom håret för att få det ifrån ansiktet men kom inte så långt. Något hade klibbat ihop håret. Claire kände runt lite och märkte direkt att det var intorkat blod. Det syntes så tydligt i det blonda håret att ingen kunde ha tagit miste på vad det var. Det måste väl komma från hennes huvud? Hon hade rätt. Under blodklumpen fanns en sårskorpa, ganska färsk. Hon måste ha börjat blöda i samband med fallet. Någon annan förklaring fanns inte. Men så länge det hade läkt så slapp hon söka hjälp. På sjukhuset frågar dem ju bara en massa. Hon mindes sista gången hon var där. En av kunderna hade blivit aggressiv och slagit armen ur led på henne. Hon hade sagt att det hände när hon bråkade med sina bröder. Det var en olycka som hennes yngsta bror hade orsakat. Han visste ju inte att det kunde gå sönder. Ja, självklart förstod sköterskorna. De nickade och log. Men doktorn hade varit jobbig. Han hade frågat en massa om hur gammal hennes bror var, vad han hette och ifall de var riktiga syskon. Men hon hade lyckats besvara alla på ett sätt som doktorn varit nöjd med. Nu skulle hon bara ta det lugnt i en vecka eller två så skulle det bli fint. Den här gången behövdes varken läkare eller mediciner, bara något att skölja ur håret med. Hon visste att hon hade en flaska vodka vid platsen hon hade stått på när hon fått syn på den vita bilen. Inte det hon helst hade sköljt håret med, men det får duga. I alla fall tills hon kom hem, för annars skulle ju folk ha stirrat som galna ifall hon gått runt med en klump blod på huvudet. Resten av kroppen såg bra ut och inget kändes värre än att det ömmade. Just när hon gjorde en ansats att resa sig så såg hon lappen som låg instucken i hennes ena sko.

’’Jag vet att du inte skulle ha sagt nej till mig om du varit vi medvetande, så jag lånade dig lite, så att säga. Betalningen sköter vi nästa vecka. Jack.’’

Hon kände inte igen den slarviga handstilen, men namnet lät bekant. Det var mannen i den vita bilen. Hon vet att hon borde bli förbannad. Han utnyttjade henne medan hon låg där och blödde. Hon kunde lika gärna ha varit död. Och han hade inte ens brytt sig om att hjälpa henne. Men hon orkade inte bry sig. Tröttheten som hon kände visste inga gränser. Han kom ju av en anledning, och kunde väl inte ha förutsett att hon skulle spräcka skallen just då han kom. Så varför skulle han bry sig? Skulle hon ha brytt sig? Antagligen. Men alla var inte som henne. Hon försökte resa på sig en gång till. Hennes kropp kändes som en tonåring i trotsåldern. Den sa bestämt nej. Men Claire sa ja. Hon var ju ändå den som bestämde över sin egen kropp. Eller? Hon hade ju legat här helt försvarslös och ovetande medan Jack hade ’’lånat henne lite’’. Och nu när hon vaknade upp och märkte det så är det inte ens en våldtäkt.

Vingligt kämpade hon sig upp på benen. Väl uppe började ho gå mot ’’sin hörna’’. Hon hittade flaskan och började skruva på korken. Men den satt där den satt. ’’Korkjävel! Skrek hon’’ Istället för att skruva upp den började hon försiktigt slå flaskhalsen mot den gråa betongväggen. Till en början hände ingen, hon slog för löst. Sedan fick hon ett rus och blev förbannad. Över vad Jack hade gjort. Mot henne. Och mot sin fru. Hade han inte barn också? Det hade hon för sig att han hade nämnt någon gång. För i så fall så har han gjort det mot dem också. För alla drabbade så slog hon till flaskans hals hårt i väggen och den sprack direkt. Bitarna flög i all världens fart och hon blundade. För att inte få dem i ögonen, tänkte hon. Men jag hade nog gillat den här världen lite mer om jag inte hade sett den. Om jag hade fått måla upp en egen drömliknande version av den. Världen 2.0 skulle den heta.

Försiktigt förde hon flaskan mot huvudet och hällde vätskan i hårlängderna. En del hamnade på såret, även fast hon noga försökte undvika det. Det sved till som fan. Hon visste att alkoholen dödade bakterierna i såret, det hade mamma sagt till henne en gång för länge sedan. När mindes hon inte, bara att det var innan den här tiden. Innan hon ens visste att detta livet existerade. Men även om det rengjorde ville hon inte ha det där. Det gjorde ju ont.

Håret blev rent till slut, om än lite klibbigt, men det var i alla fall bättre än blod. Och det luktade. Hårt, starkt och kyligt. Hon hatade lukten. Den påminde henne alltid om vad hon var och hur det började. Ett snedsteg och hon hade hamnat i den här fällan. Det hade ju börjat så oskyldigt, och ingen hade kunnat ana att det skulle gå så här långt.

Claire stack ner handen i bakfickan och ryckte upp nyckeln till lägenheten. Hon satte snabbt i nyckeln och steg in. Hon lät snabbt de röda klackarna hon tagit i handen falla till golvet och tog sitt vanliga varv runt i lägenheten. Hon började med vardagsrummet, tände lampan, tittade runt och gick vidare till nästa rum, sovrummet. Där gjorde hon samma sak och fortsatte med toaletten, badrummet och köket. Allt detta bara för att inte kolla att någon hade smugit sig in under tiden hon var borta. Paranoid, kan man ju tycka men efter att hon en gång för länge sedan, kanske då hon var sju eller åtta år gammal, kommit hem från skolan och satt sig vid matbordet för att läsa och hittat en man som hon aldrig sett förut stå vid diskbänken och tittat på henne med hatiska ögon, så har denna rutin satt sig i henne och blivit en del av henne. Även fast mannen inte hade rört henne alls eller knappt sagt något så hade det räckt med hans närvaro för att få henne ur balans. Han hade kommit in genom ett fönster. Vilka avsikter han hade haft framgick aldrig, men Claire visste att han hade velat skada någon. Det var något som var fel med mannen. Mamma lät henne knappt uttala ett ord om händelsen efteråt, vilket väckte Claires misstankar. Sättet hon såg ut på när man talade om det var som om hon just blivit ertappad med något. Självklart spekulerade den lilla flickan mycket i det hela. Att det var en otrohetsaffär mamman hade haft med mannen handlade dessa tankar inte om, så vad hon än hade haft för misstankar så hade de i alla fall varit felaktiga.

När hon var klar med sitt säkerhetsvarv så började hon känna av hungern. Som vanligt. Hon hade inte ätit sen hon gick hemifrån för ungefär åtta timmar sedan. Och även fast hon var så trött så att hon skulle kunna somna rätt på golvet så var hon tvungen att äta något. Det fick bli flingor. Utan fil. För det var det enda hon hade kvar hemma. Hon orkade inte ens ta fram en tallrik. Istället ryckte hon bara upp en näve flingor som hon tog med sig till sängen. När hon hade ätit upp dem, tillät hon sig att sova.

Claire stod i hörnet igen, som hon gjort varje kväll det senaste året. Det var ovanligt tomt på bilar den här kvällen och hon hade inte blivit upplockad en enda gång ännu. Men ibland kan det få vara skönt att bara vara sin egen och få tänka och se över saker. Oftast mindes hon allt hon inte uppskattade. Som alla hon hade omkring sig. Alla hade älskat henne och sett till Claires bästa. Inte som torskarna, som behandlade henne som ett objekt. Förstisarna behandlade henne till en början som om hon vore gjord av glas, men efter ett par gånger blev alla likadana. Våldsamma, aggressiva och hatiska. De tog ut allt på flickorna.

Tankegångarna avbröts av ett par strålkastare. Bilen saktade ner och hon visste att det var en kund. Flickan kände inte igen bilen men bestämde sig för att närma sig ändå. Hon kom närmre bilen, men det var ingen som kom ut. Hennes första tanke var att det kanske skulle gå snabbt. Bara in och ut ur bilen, inga konstigheter, så hon fortsatte närma sig. Till slut stod hon framme vid huven. Fortfarande fanns inga livstecken från bilen men hon tyckte sig se konturer av en människa i förarsätet. Claire gick till passagerarsidan och öppnade dörren. Det var en man i bilen. Mannen i bilen lyfte blicken och nickade till lite för att visa att hon skulle sätta sig ner. Hon satte sig ner med viss möda, bilen var ganska låg och det var en bra bit ner till sätet, men hon ville sätta sig utan att landa klumpigt. Att göra detta på ett elegant sätt var inte det lättaste. Hon ansträngde sig så mycket hon kunde, men till slut så landade hon bara i sätet med en liten duns. Sedan vände hon sig mot mannen. Hans ögon kunde man inte se, mannen hade på sig ett par mörkt tonade solglasögon. Claire bestämde sig för att bara vara tyst och se var han tänkte föra henne. Bilen började rulla och efter en liten stund sa föraren ett par ord. ’’Jag kommer ta dig till en plats där det finns andra som dig. Horor. Värdelösa. Du har inga rättigheter, ingenting, och jag tänker göra vad jag vill med dig. Du är min, och gör du minsta fel så är du lätt att ersätta’’ Paniken började växa i Claire och hon kände att detta inte var en situation hon ville vara i. Hon tänkte att bilen rullade ganska sakta ändå. Kanske skulle hon kunna rycka upp dörren och hoppa ur. Han kändes galen. Hon provade att rycka i handtaget, men det var låst. Hon hörde mannen skratta och säga ’’Du kommer aldrig undan oss.’’ Inte innan denna stund lade hon märke till hans grova brytning. Han bröt på ryska eller något liknande. Hon hade hört att många hallickar kom från Ryssland. Men inte kunde den här mannen vara en hallick? Skulle han sälja henne mot hennes vilja och sedan ta pengarna? Hon visste att många unga tjejer som fastnade hos en hallick slutade upp som döda. Skulle hon dö?

Mannen accelererade. det gick Otroligt fort och bilen var på gränsen till att flyga. Claire sneglade på hastighetsmätaren, som visade 240, och hon visste att de nyss passerat en vägskylt som talade om att detta var en femtioväg. ’’Sakta ner’’ bad hon honom. Han vände ansiktet mot henne och tryckte lite mer på gasen. Flickan kände att ifall hon inte dog av det mannen skulle utsätta henne för så skulle denna resa ta död på henne. Att dö i bilen kändes nästan lockande jämfört med det hon föreställde sig att hon skulle få genomleva. Hon hoppades nästan på att bilen skulle krocka. Och som om gudarna hört henne: Hon hann bara höra mannen skrika, vända ansiktet åt höger och se bilen som kom emot dem så fort att hon knappt hann reagera på det innan allt svartnade.

Claire slog upp ögonen. Allt var vitt och ljust och det enda ljud hon hörde var surrandet från någon apparat. Till en början var allting suddigt, men när saker och ting började ta form framför henne så började hon även känna av sin kropp. Hon hade ont överallt. Hon ville inte röra sig, varenda muskel i kroppen värkte, men hon var inte död. Hon provade att vrida huvudet åt vänster. Till sin stora förvåning fann hon där en stor bukett blommor i alla möjliga färger. Claire orkade inte sträcka sig efter kortet, vilket säkert skulle ha avslöjat vem detta kom ifrån. Istället vände vår huvudperson huvudet åt höger. Ifall blommorna hade förvånat henne så var det ingenting jämfört med hur detta chockade henne. Där, bredvid sjukhussängen satt ingen mindre än mannen i den vita Lamborghinin.

’’Tyckte du om blommorna? Jag fick dem levererade hit, eftersom att min bil inte är i speciellt brukbart skick för tillfället. Själv behövde jag inte ta mig hit, vi båda kom ju hit med ambulansen. Ditt färdsällskap klarade sig dessvärre inte, han överlevde inte. Jag blev precis utskriven och fick höra att du just skulle vakna, så jag tänkte höra hur det är med dig.’’

’’Vad hände med din bil?’’ Hon kände sig dum, men hon var tvungen att fråga. Han log och svarade ’’Minns du inte krocken?’’