Oscar H

När musiken blev mitt liv

Svetten rann nerför kinderna och landade på virveltrumman och de bländande ljusstrålarna sved i mina ögon. Vi skulle precis avsluta ”Rock and Roll Over”, publiken var i extas. Då kände jag helt plötsligt hur vänsterarmen helt domnade bort. Några sekunder senare var allt svart. Livet passerade som i revy framför ögonen för mig, och på något sett fastade visionen under min tonårsperiod på högstadiet., och hur jag kommit så lång som jag har gjort inom musiken.

Jag gick på en bortglömd skola några mil utanför den stora staden. Miljön på skolan var sargad och sårad. Man levde och dog i den lilla kommunen skolan låg i. Att flytta därifrån, mot staden, var inte tänkbart.

Min klass bestod bara av människor som redan tappat tron på att det finns en värld utanför deras lilla kommun, förutom jag. Jag hade stora drömmar, drömmar om att bli en världskänd musiker. En musiker alla ville ha med på sina skivor och konserter.

Bräckbergsskolan som den hette var rankad som en av Sveriges sämsta. I många fall stämde det, men inte på en punkt. Musikundervisningen. Vi hade Sveriges bästa musiklärare, Tommy hette han. Han såg att det faktiskt fanns hopp om en framtid som musiker för mig.

Jag fick jämt höra av alla mina klasskamrater att det inte fanns någon framtid som musiker, de enda man kunde jobba som var antingen butiksbiträde på den lokala ICA-butiken eller som industriarbetare på flisverket.  Framtiden såg alltså just då ganska mörk ut.

Vi hade tre stycken enheter på skolan, A, B och D. Varför vi inte hade någon enhet som hette C vet jag faktiskt inte. I de tre enheter vi hade gick det en till musikintresserad person. Linus hette han. Linus och jag umgicks jämt på skolan, och även utanför skolan. Vi hade två band ihop, ett hårdrocksband som hette Blood Diamond och ett popband som hette One Of U.S. På skolan kompade vi alltid alla solister på skolavslutningar och högtidscermonier. Vi var verkligen skolans egna husband. Man visste att om man bad oss spela en låt en låt gjorde vi helt enkelt det.

Trots att intresset av musik var så litet i kommunen ville folk alltid höra oss spela. Spelade vi inte på utomhusbadets lilla och mörknade träscen spelade vi utsålda shower på det lokala nöjespalatset. Nästan alla spelningar fick vi ganska bra betalt, nog för att betala våra egna instrument i alla fall.

Veckorna flöt på i skolan och jullovet började närma sig, vi repade intensivt med Tommy inför skolans julavslutning. Vi skulle spela 14 ganska svåra låtar, och ingen av de som skulle sjunga hade någon rytmkänsla alls, vilket inte gjorde låtarna lättare direkt.

Helt plötsligt när kastade någon ett ägg mot musiksalens fönster, och jag gick ut för att kolla vem som hade kastat ägget. Det skulle jag senare få ångra att jag gjorde. För utanför musiksalen stod fem av skolans tuffaste killar. En av killarna, Lukas hette han, blängde argt på mig och frågade vad det var för fel på mig. Han anklagade mig för att ha sagt att hans flickvän sjung otajt och falskt. Det hade jag inte. Ändå fick jag så mycket stryk att jag missade julavslutningen.

Jullovet var slut och jag var tillbaka i skolan igen. Våren gick så fort det året, det kändes precis som om jag just börjat efter jullovet när det var dags för påsklov.

Veckan innan påsklovet visade sig vara den viktigaste veckan i mitt liv. Valveckan. Med mina halvtaskiga betyg i bakhuvudet kryssade jag nervöst i att jag ville börja på Ylvhammars musikskola. Ylvhammars var den finaste musikskolan i Sverige och det var ytterst få som blev antagna. Lyckligtvis var jag en av dem, dock inte på grund av mina betyg, det berodde på mitt goda ryckte.

När jag steg ur taxin och satte ned mina fötter för att gå och provspela för juryn som tog det slutliga beslutet om jag fick stanna eller ej, var jag så pass nervös att jag knappt kunde prata.

Jag hade repat in ett av mina favoritbeat som min stora idol Jeff Porcaro komponerat. När jag satte mig vid trumpallen rann nervositeten helt plötsligt bara av. Spelningen gick verkligen helt galant, jag fick faktiskt stående ovationer av juryn, och det är det inte många som fått.

Även tiden på Ylvhammars gick fort. Tre år gör nämligen det när man har roligt.

Efter studenten bestämde jag mig för att ta ett sabbatsår och bara ägna mig åt att öva.

Det visade sig att jag inte alls skulle få någon tid att öva, för veckan efter studenten ringde en mycket respekterad musiker. Mike Dawson var det. Han ringde för att fråga om jag kunde ta nästa bästa flyg till L.A. och vara med honom i studion för att vara med och skriva och spela in deras nästa album. Jag tackade självklart ja, och flög väster ut.

Det var studiojobbet med Goya som startade min karriär som frilansande studiomusiker.

-       Hallå, känns det bättre? Hörde jag helt plötsligt.

-       Va? sluddrade jag.

Det visade sig att jag fått en hjärtinfarkt, och nästan dött. Som tur var fanns redan ambulans och personal på plats på grund av att det var en så pass stor konsert.

Nu är jag helt återställd och spelar fortfarande.