Wilma Å

Att mobba en mobbare

Vad kostar det en att misshandla ett barn? Vad får man för det, förändras man?

   Jag vet inte.

  Allt jag kan fråga mig själv är: Är det lika illa att vara den som misshandlar som att vara den som blir vittne men tvekar att berätta för någon?

  Jag vet inte.

  Det var i maj, och skolan slutade vid halv fyra. Jag gick i åttan och hade den värsta klassen man kan tänka sig. Skolan var så dysfunktionell att kommunen för länge sedan hade gett upp hoppet om att bekämpa mobbningen där.

   Det var ett högstadium i utkanten av en obetydlig ort med ca 120 elever i högstadieklasserna. Fylld till brädden med ungdomar och barn utan empati, medkänsla eller mod att säga ifrån.

Värst av alla var Martin i 8B, min parallellklass. Den killen hade verkligen inga gränser.  Det gick rykten om att han toalettdoppade en engelskavikarie när han gick i femman.

   Martin var inte en kille man ville sätta sig upp emot, till och med de stöddiga killarna i nian var rädda för honom. Eller, inte rädda kanske, men ingen av dem vågade stå i hans väg. Inte ens lärarna vågade säga till när han saboterade deras genomgångar. De bara fortsatte med sina meningslösa lektioner.

   Jag förstod inte varför de inte bara kunde säga ifrån. Plocka fram sin vuxna auktoritet och ta sina platser som lärare. Jag sa till mig själv att när jag blev vuxen så skulle jag inte vara som mina lärare, men egentligen var jag precis likadan. Jag gjorde absolut ingenting, jag stod inte upp för mina åsikter, sa inte ifrån. Kanske hade jag inte riktigt insett problemet med det. Förrän den där dagen.

   Den där dagen i maj när skolan slutade vid halv fyra.
   I princip alla i klassen gick hem direkt efter sista lektionen, men jag stannade kvar. Det var så fridfullt att sitta kvar och plugga i skolan när alla andra hade gått hem. Få lite arbetsro för en gångs skull. Efter en halvtimmes intensivt plugg bestämde jag mig för att gå hem. På vägen ut genom skolan gick jag förbi lärarrummet, och när jag passerade hörde jag ett konstigt ljud. Nyfikenheten tog över och jag lyssnade.

   I lärarrummet hörde jag min geografilärare, Stefan. Han var en man i övre medelåldern som verkade leva i en fantasivärld på våra lektioner. Han var inte ensam i lärarrummet, jag hörde Martins röst också. Jag hajade till. Hade någon för en gångs skull faktiskt bestämt sig för att säga till Martin på skarpen? Jag var bara tvungen att titta. Det jag såg glömde jag aldrig. Det var Martin.  Liggandes på golvet, gråtandes. Täckt med blod. Jag frös till is där jag stod.

   Vad var det egentligen som skedde?
   Stefan skrek på Martin: ”Du måste lära dig en läxa, fattar du det? Det här är den enda metoden för att få små kräk som du att förstå!”

   Han fortsatte skrika och slå och jag hörde hur Martin grät. Jag förstod ingenting, det var helt ofattbart. Vad var det egentligen jag bevittnade? Plötsligt slog det mig att om Stefan bara vred på huvudet lite skulle han se mig. Vad skulle han göra med mig då? Skulle han slå mig blodig också?

   Jag stod, fullkomligt lamslagen och viste inte vad jag skulle göra. Sedan fattade jag ett beslut. Så långsamt och ljudlöst jag kunde tog jag upp min mobil ur jackfickan, satte på filmkameran, och spelade in. Efter kanske två minuter slutade jag filma och stoppade undan mobilen igen. Sedan gick jag därifrån, så tyst och stilla jag kunde.

   Dagen därpå i skolan syntes Martin inte till. Jag hade inte sagt ett knyst till någon om vad som hade skett i lärarrummet. Varför? Jag var väl i chock antar jag. 

   Hela dagen brottades jag med om jag skulle visa filmen för rektorn, polisen, mina föräldrar, eller om jag bara skulle låtsas att inget hade hänt. Om jag anmälde Stefan och han fick reda på att det var jag, vad skulle han göra med mig då? Tänk om han skulle misshandla mig lika brutalt som han gjort med Martin?

   Vad kostar det att misshandla ett barn? Vad får man för det, förändras man?

   Jag vet inte.

  Under lunchen i matsalen såg jag Stefan. Han satt tillsammans med ett par andra lärare och pratade. Skrattade, som om inget hade hänt. Som om han inte hade misshandlat en fjortonåring dagen innan. Hur kunde han bara sitta där? Insåg han inte vad han hade gjort? Fast… gjorde inte jag precis samma sak?

   Allt jag kunde fråga mig själv var: Är det lika illa att vara den som misshandlar som att vara den som blir vittne men tvekar att berätta för någon?

    Där satt jag och åt lunch och ignorerade filmen på min mobil. Ignorerade det faktum att någonstans fanns Martin, förödmjukad och skadad. Rädd också, troligtvis.

    Men tänk om han skulle skärpa sig från och med nu? Martin var ändå skolans största mobbare. Hade inte han utsatt massa elever (och lärare för den delen) för massor av jobbiga saker? Och hade inte jag, dagen innan, önskat att en lärare för en gångs skulle utnyttja sin position och faktiskt säga till?

   Jo, men inte på det här sättet. Stefan hade missbrukat sin position som lärare, inte utnyttjat den. Vad skulle jag ta mig till?

   Stolarna på polisstationen var högst obekväma. Jag skruvade nervöst på mig. Det hade gått en, två, tre veckor sedan jag bevittnade misshandeln. Martin hade kommit tillbaka till skolan efter ett tag. Han hade betett sig som om inget hade hänt, fortsatt med att vara, tja, Martin. Jag hade bara inte kunnat släppa det jag sett. För även om han var en elak och jobbig person var han fortfarande en person, eller hur? Han förtjänade inte att bli misshandlad av en lärare. Så jag tog ett beslut. Och här satt jag nu, i väntrummet på den lokala polisstationen, och väntade på att få visa upp filmen för någon.

   Tankarna virvlade runt i huvudet. Tänk om alla på skolan skulle få reda på att det var jag som hade sagt det? Eller tänk om Stefan skulle få gå fri? Tänk om han skulle få jobba kvar på skolan? Skulle han fortsätta misshandla elever? Tänk om mina bevis inte räckte till?

  Nej, jag hade tagit ett beslut. Och jag skulle genomföra det beslutet.

   Vad kostar det att misshandla ett barn? Vad får man för det, förändras man?    

   Det kostade Stefan hans läkarkarriär. Han fick två och ett halvt års fängelse för det och han var aldrig sig lik.