Elin F

Ensam

Jag öppnade försiktigt ögonen. Jag försökte resa på mig men jag hade så ont i huvudet att det inte skulle gå, istället blev jag liggandes kvar på det smutsiga toalett golvet. Jag kände att det rann blod från mitt huvud och jag hade svårt att hålla uppe ögonen och tillslut blev allt svart.

Jag heter förresten Harry, jag är 15 år och man kan säga att jag är en ganska blyg kille. Jag vill inte ta stor plats och jag håller mig ofta i bakgrunden. Jag har ingen vän att prata med och jag är ofta själv. Ibland kan det gå en hel dag utan att jag säger något till någon.

Nästa gång jag öppnade mina ögon var jag hos skolsyster. Jag frågade lite blygt hur jag hade hamnat där och hon säger att en elev hade sätt mig ligga på toalett golvet och hämtat hjälp. När Skolsystern frågar om hur det gick till, svarar jag snabbt att jag hade ramlat och slagit huvudet i toaletten. Jag reser mig upp och går ut ur rummet. Klockan var inte så mycket, vilket betydde att jag hade en hel del lektioner kvar under dagen men för att slippa förklara vad som har hänt gick jag hem.

Jag fick tvinga mig upp ur sängen när klockan ringde. Egentligen ville jag stanna hemma men jag orkade inte hitta på någon dålig ursäkt om att jag var sjuk, mina föräldrar skulle ändå inte tro mig och då skulle dem undra vad som var fel och jag hade inte lust att förklara vad det egentligen var som hände inne på toaletten igår. När jag kommer in i skolan ser jag att klassen håller på att gå in i klassrummet men ändå gjorde jag inget för att skynda mig snarare tvärtom jag rörde knappt mina ben, det var som om min kropp bara ville springa där ifrån och aldrig mer komma tillbaka. ”Förlåt för att jag kom försent”, säger jag till läraren när jag kommer in. Jag hör hur folk skrattar bakom min rygg när jag går och sätter mig på den vanliga platsen i hörnet längst bak i klassrummet.

Efter ett tag öppnas klassrumsdörren och det kommer in en tjej som jag aldrig har sätt förut, vem var det där undrar jag och jag ser att resten av klassen är lika förvånade som jag. Det här är Rebecka säger läraren, hon är ny och jag hoppas att ni tar hand om henne så att hon kommer trivas i klassen. Sedan pekar hon på den tomma platsen bredvid mig och säger att hon kan sitta där så länge. Hej, jag heter Harry säger jag lite blygt till henne när hon har suttit säg. Jag heter Rebecka, eller ja det hörde du ju säger hon och skrattar. Hon verkade snäll på nått sätt, annorlunda. Även om jag bara hade träffat henne en stund så kände jag att hon var speciell, jag gillade henne. Efter att vi pratat en stund kommer frågan jag verkligen inte ville svara på, ”vad har du gjort på huvudet?” ”Ehm, jo jag ramlade, det är ingenting” säger jag snabbt och lite generat.

När lektionen var slut skyndade jag mig ut ur klassrummet. Jag satt mig där jag brukade, på en bänk en bit bort från alla andra. Jag kollade hela tiden på Rebecka och jag såg allt hon gjorde. Helt plötsligt hör jag, vad som lät som en hel armé komma gående mot mig. Jag är helt säker på att det är ”gänget” jag visste att det inte var någon idé att springa det skulle ändå inte gå dem var mer en dubbelt så snabba som mig. Dom säger att jag ska följa med ut och jag vet att det inte är någon idé att protestera så jag gör som de säger. Det kändes som om mina ben skulle gå av så rädd jag var. När vi hade kommit bakom skolan trycker ledaren i gänget upp mig mot väggen. Han slår till mig i ansiktet och frågar om jag har med mig hans pengar idag. Jag gräver i fickan och hittar en hundring. Jag ger honom pengarna och säger att det är allt jag har han säger såklart att det inte räcker och att jag har två dagar på mig att fixa fram 1000 kronor annars skulle han döda mig sa han. Sedan går de där ifrån. Jag skakade fortfarande och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. När jag kommer tillbaka in till skolan möts jag av Rebecka som står och väntar på mig vid dörren. Vad var det där om, undrade hon, och hon hade tydligen sätt allt. Nej det var inget snäste jag. Jag ser att läraren kommer och jag går till klassrummet. Jag satt mig längst bak. Rebecka satte sig på andra sidan hon kollade inte ens åt mitt håll. Jag kände mig sårad, visst jag är van att ingen pratar med mig, men jag ville verkligen inte att hon skulle vara arg på mig. Under lektionen bestämde jag mig för att jag skulle gå fram och prata med henne direkt efter skolan.

Efter skolan tog jag mod till mig, jag harklade mig lite.

- Ehm, Rebecka ska vi gå hem tillsammans?

- Okej, nickade hon. Jag ska bara hämta mina saker, väntar du utanför?

På vägen hem pratade vi, vi pratade om allt och inget. Det var länge sen jag hade pratat och skrattat med någon, jag kände mig så glad. Efter en stund blev hon allvarlig. “Du ramlade inte på toaletten igår, det var gänget som slog ner dig, eller hur?”

Jag visste inte vad jag skulle svara jag hade vart så glad ett tag och nu kändes det som om jag skulle börja gråta. Jag bestämde mig för att berätta allt. Jag berättade att jag hade blivit pressad på pengar och igår när jag inte hade haft några pengar hade dem slått ner mig, jag berättade att jag hade vart mobbad sedan jag var liten. När jag blev tyst kramade hon mig, länge. Det kändes så skönt att ha berättat för någon och att någon faktiskt brydde sig. Sen sa hon att vi måste få stopp för det här, hon berättade för mig hur vi skulle göra och det lät som en bra plan.  

Vi gick tillsammans till skolan nästa dag och när vi kom fram till skåpen ser jag att ”gänget” står och väntar på mig. Jag kollar på Rebecka för att jag ville att hon skulle gå iväg, men hon gör det inte hon går sida vid sida bredvid mig ända tills vi kommer fram.

”Har du med dig pengarna?” säger ledaren i gänget medan han stirrar på mig med stora svarta ögon. Jag svarade med en blyg röst att han hade sagt att han skulle ha de imorgon och därför så hade jag inga pengar med mig. Han trycker upp mig mot skåpet och säger att om jag inte har med dem imorgon kommer det inte bli kul för mig.

    - Vad är det du håller på med, lägg av säger Rebecka argt till ledaren i gänget.

Jag tror han blev lite chockad för han släpper mig men innan han går därifrån säger han att om jag inte är bakom skolan klockan 8 imorgon kommer han att slå ihjäl mig. Jag vet att han menade vad han sa men jag kände mig tuff, jag visste att Rebecka skulle stötta mig och jag vet vad som är det rätta att göra.

Efter skolan gick jag ner till rektorns kontor tillsammans med Rebecka. När vi får komma in till rektorns rum säger jag att det är viktigt att hon skulle komma bakom skolan klockan 8 imorgon. Hon frågar såklart varför men det ända jag sa att det var viktigt och det lät på henne som om hon skulle komma. Det kändes bra när jag gick ut därifrån jag visste att det inte skulle hjälpa att skvallra, då skulle det bara bli värre. Istället skulle hon få se det med egna ögon och då skulle hon lättare kunna gör något åt saken.  

Jag stod och väntade bakom skolan och när klockan väl slog åtta såg jag att ”gänget” kom mot mig. Jag kollade runt men jag såg varken Rebecka eller rektorn, jag började bli orolig att de inte skulle komma. Ledaren i gänget säger åt mig att jag ska ta fram pengarna och när jag säger att jag inte har några pengar blir han tyst, chockad såklart han har alltid vart van att få det han vill.

Sedan bli han arg och slår till mig men jag stod bara där jag gjorde ingenting han puttar omkull mig och jag ramlar, nu var det ända jag hoppades på att dem skulle komma och se det här. Han gjorde sig beredd med knytnäven för att slå mig och just då ser jag både rektorn och Rebecka komma springandes mot oss. Det var verkligen i sista sekund. På kvällen när jag loggade in på Facebook hade jag fått massa meddelanden om folk som hört vad som hänt och de hade tackat mig för att jag var så modig, de hade vart utsatta för samma sak men ingen hade vågat gjort nått. På grund av att jag gjorde det här har jag gjort att många andra känner sig tryggare att gå till skolan och jag kände mig lycklig. Jag hade nog aldrig klarat det här utan min nya vän Rebecka.